Resdag 1 och 2 – Från Västerås till Arlanda till Palma de Mallorca
För att slippa köra hemifrån klockan 02.00 hade ett rum bokats på Connect Hotel Arlanda, därifrån gick vår transferbuss klockan 04.00 till Arlanda. Det här kändes smidigt och ganska prisvärt, parkeringen speciellt. I en hel vecka fick vår fina jätteblåa Berlingo stå bakom lås och bom på en kameraövervakad parkeringsplats för knappt 500 riksdaler. Som hittat!
Hotellet i övrigt var väl inget att skriva hem till mor om, det fyllde sin funktion. Det enda som jag är sur över är att jag blev snuvad på en frukost då den lilla receptionisten tyst mumlades upplyste oss om att frukosten serverades från klockan 04.00. När vi kom ner med våra väskor 03.45 satt ett gäng nyvakna filurer och mumsade frukost som aldrig förr. Min frukost fick istället bli en svettig fralla inne på Arlanda.
Arla morgonstund
Vi hade en balkong som delades med rummet bredvid, det kändes sådär att någon för oss okänd typ glatt hade kunnat stå och glo på oss från balkongen halva natten om den hade velat men i det stora hela var hotellet av en såpass hög standard att jag checkade ut utan sura miner.
Maten var ganska dyr, när jag skulle checka ut satt en hund och blinkade åt mig i receptionen och chauffören av transferbussen orkade knappt öppna bagageluckorna på bussen när vi skulle åka. Än mindre hjälpa till med väskorna. Det gjorde inte så mycket för min del men den uråldriga spanska damen som knappt klarade av att rulla ut dom från hotellet hade nog gärna fått lite hjälp.
Jag lider av sömnapné av den grövre typen och låter som en blandning av krockad jumbojet och en matberedare full av glas om jag inte sover med min härliga snarkmackapär av märket Resmed. Passande namn då jag faktiskt skulle resa med den.
Lyckligtvis är jag inte den enda som hade funderingar på hur man skulle göra för att få med sig den på planet. Det är ändå medicinsk utrustning med all sorts elektronik i sig som man inte riktigt vågar checka in hur som helst. Flygbolaget skickade i god tid ut ett mail med en länk till ett formulär där jag fick skriva in lite uppgifter om min CPAP och sedan skicka in. Dagen efter fick jag ett intyg som visade att flygbolaget accepterade min maskin som handbagage utan vikt. Ur-smidigt!
Framme på Arlanda var det dags att navigera sig från Terminal 4 där vi blev avsläppta till Terminal 5 där vårt flyg skulle lyfta ifrån. Att hålla på och checka in sitt bagage själv i en automat var det inte tal om. Lilla sambon ville att jag skulle få hela upplevelsen så vi ställde oss glatt i kön med våra väskor lagom tills incheckningsdisken skulle öppna.
Bakom oss fylldes det på snabbt av allt från singelresande till hela barnfamiljer. Nu började det för mig stora äventyret. Jag hade läst mängder av inlägg både här och där om otäcka säkerhetskontroller och kroppsvisiteringar.
Våra väskor rullade iväg utan bekymmer och med varsitt boardingkort lullade vi iväg mot säkerhetskontrollen och sedan vår gate.
Säkerhetskontrollen
Jag hade förstått det som så att saker med batterier fick checkas in om de var monterade i sin utrustning medan powerbanks och liknande skulle tas med i handbagaget. Därför hade jag märkligt nog knölat ner allt som liknade en sladd i ryggsäcken som jag ämnade ha med mig på planet.
Det här gjorde att säkerhetskontrollen blev ganska äventyrlig och jag kom inte långt med bara en ful liten plastback. Sambon fick gå igenom bågarna ett antal gånger innan hon efter en noggrann visitation lyckats bevisa att hon inte hade någon metall upptryckt i valfri kroppsöppning.
Jag själv kom inte heller igenom utan pip så tillslut gav personalen upp och viftade lite med en handscanner innan jag fick gå vidare mot vår gate.
Här någonstans lyckades jag lägga ner sambons Apple Watch I min väska utan att märka det och kaos uppstod i ett antal minuter innan den kom till rätta.
Den långa väntan på att få komma iväg
Efter mycket om och men hade vi navigerat oss igenom flygplatsens vindlande gångar och befann oss i varsin ganska bekväm stol alldeles intill ombordstigningen. Varsin fralla åts och jag gick på toaletten ett antal gånger. Stressmage och nya äventyr och erfarenheter går inte alltid ihop.
Själva flygresan gick bra men det var ofantligt varmt ombord, av någon anledning luktade alla säten kryddor. Så fort någon rätade på sig nåddes våra näsor strax av en inte alltför angenäm doft av libanesiskt gatukök. Är det här vanligt?
Jag lyckades krångla mig en trappa ner för att kissa och blev glatt överraskad över de ganska väl tilltagna toaletterna. Jag trodde att de skulle vara så små att dörren hade gått upp om man satte sig ner med stånd. Ytterligare en sak att kryssa av på bucket listen.
På grund av något strul med lastningen kom vi inte iväg på utsatt tid vilket i sin tur gjorde att vi inte kunde landa när eller var det var tänkt. Till slut tog dock flygplanets hjul i marken och ingen applåderade. Besvikelse!
Flygplatsen på Palma var lång och vi gick nog någon kilometer innan vi hittade bagagebandet där jag fick stå och svettas med ett gäng andra charterturister innan våra väskor tumlade fram längs det lilla svarta bandet.
Finns det svenskt kaffe på hotellet eller var är transferbussen?
Det första jag gjorde var att fippla bort min bag tag. På flygplatsen. Märkligt.
När vi i äntligen lyckats hitta upp och ut i solljuset antog jag att man skulle leta rätt på någon slags representant från Ving. Någon sådan fanns inte, varken inne på flygplatsen eller utanför. Ett stort antal bussar hittade vi dock men det blev vi inte speciellt hjälpta av.
Ungefär här tappade sambon, som har rest bra mycket mer än jag, tålamodet och började ringa till Ving utan svar. Vi visste inte om vi var väldigt tidiga eller om transfern redan hade åkt. Med bestämda steg tog vi oss in i den relativa svalkan inne på flygplatsen igen och skulle precis ta oss fram till en representant från ett annat resebolag när vi fick syn på vår personal.
Hade vi kommit upp från bagagebandet 10 minuter senare hade allt varit frid och fröjd. Nu hade vi sprungit förbi platsen där personalen nu stod.
Här blev jag dock positivt överraskad då vi checkade in på hotellet redan på flygplatsen och fick våra rumsnycklar och all inclusive-band. Smidigt! Att sedan hitta till bussen var busenkelt när man faktiskt visste vart man skulle gå.
Jag tänker dock fortfarande på den finske, något adipöse, mannen som började prata finska med mig. Jag svarade på engelska och efter en stund av obekväm tystnad fortsatte han på finska. Jag hoppas att han kom rätt till slut.
20, 0000 getter
Resan till hotellet gick bra och tog ungefär 50 minuter. Min rövsvett började anta smått bibliska proportioner vid det här laget och det var fantastiskt skönt att kliva av bussen. Men givetvis tappade vi så bort en av tax free-kassarna som vi beställt till flyget. Men jag var nöjd då jag var full av nyvunnen kunskap om faunan på Mallorca.
Tydligen ränner det runt massvis av getter i Alcúdia. Ny kunskap för mig och sådant är aldrig tungt att bära. Det var däremot vår tax free-beställning som vid det här laget skar in ganska obekvämt i våra fingrar.
¡Hola!
Vid den här tidpunkten hade jag tragglat med Duolingo i 300+ dagar för att kunna göra mig förstådd och framförallt kunna förstå det vackra spanska språket. Det visade sig vara ganska onödigt då majoriteten av personalen i receptionen pratade svenska.
Till slut var det dock dags att kliva in i hissen och åka upp till rum 101 där vi skulle stanna ett antal nätter framöver. Men först var det dags för en middag, en lite promenad längs havet och sedan ner i sängen tidigt efter en, enligt mig, ganska ansträngande resdag.
Nu kunde semestern börja, vid det här laget hade jag ingen aning om hur mycket tid som skulle gå åt till att ta sig till och från och framförallt leta upp apotek.