För en tid sedan var jag i Gävle. Det är inte en ort dit jag har vägarna förbi särskilt ofta, mig veterligen har jag bara varit där en enda gång tidigare i mitt 39-åriga liv och då stannade jag bara till som hastigast på en Max-restaurang för att fylla på förråden lite inför framtida färd. Det är för övrigt också den enda gången jag har fått frågan om jag som kund ville att personalen bakom disken skulle byta frityroljan för att jag som glutenintolerant skulle vara säker på att min halloumiburgare skulle vara så fri från gluten som möjligt. Bra Gävle, fortsätt i samma stil!
I lördags var jag i Brandbergen. Anledningen till det var att lilla sambon tillsammans med lilla mamma var på Tele2 Arena. Låter det rörigt? Låt mig förtydliga lite.
- Läs mer: Skulle smaka alla pizzor på menyn – blev glutenintolerant
- Läs mer: Dagen efter i Mackmyra Whiskyby
När jag var i Gävle var det för att gå på Mia Skäringers bejublade föreställning No more fucks to give. Att göra det i Gävle när man bor i Västerås är kanske lite udda men valet av ort styrdes helt och hållet av tillgången av biljetter. Det var nämligen slutsålt i Västerås men icke i Gävle och därför såg vi den där. Lilla sambon är som flitiga läsare av den här bloggen redan vet med i föreställningen på ett litet hörn.
Tillbaka till huvudstaden
I lördags var det final på hela turnén och det ville sig inte bättre att lilla sambon fick tag i två biljetter till avslutningen på Tele2. Jag som redan sett föreställningen kände att någon annan gärna fick följa med istället, och detta tyckte min mor var en bra ide. Sagt och gjort, med en liten sambo och en ännu mindre mor i baksätet tog jag sikte mot huvudstaden där jag växte upp. Min tanke var att släppa av mitt resesällskap i närheten av arenan och sedan rulla vidare söderut för att beglo mina tidigare jaktmarker i den betongkantade vildmarken som går under namnet söder om söder.
Jag var 21 år gammal när jag packade in det sista av mina tillhörigheter i min Suzuki Swift och tog sikte mot Skövde så jag misstänkte att både det ena och det andra hänt sedan jag lämnade Brandbergen. Visserligen har jag varit här ett par gånger sedan jag flyttade härifrån, men jag har inte aktivt avsatt tid för att verkligen se mig omkring förrän nu. Föreställningen skulle pågå i sisådär 3 timmar och dessa ville jag spendera på trakten som till stor del formade mig och gjorde mig till den jag är.
Det var här jag blev vuxen på riktigt, det var här jag bodde under hela min skolgång, det var här jag blev kär för första gången och det var på de här gatorna jag tillsammans med min far lärde mig att köra bil.
Vad har hänt med Nynäsvägen?
Dag ut och dag in ända sedan jag fick mitt första riktiga jobb på Fältöversten strax intill Gärdet i Stockholm har jag på något sätt färdats längs med Nynäsvägen. Antingen med lokaltrafiken eller med någon av alla bilar jag har avverkat under åren. Det är också på den här vägen jag hamnade i min hittills enda trafikolycka. Jag går inte in mer på just det i det här inlägget men jag kan nämna att bilen jag färdades i var min första och enda SAAB så i slutändan gjorde det inte så mycket, det var värre för stackaren som jag körde på ty han satt i en Mercedes.
Efter att ha rullat ut från slakthusområdet och tagit sikte mot Nynäshamn tog det inte många kilometer innan jag kände mig som “hemma” igen, om man nu kan känna så för en väg. Känslan är lite svårdefinierbar, men jag antar att Chris Rhea kände något liknande när han skrev Driving home for Christmas som jag gjorde bakom ratten i min blåa Citroën. Och jag som lovat mig själv både dyrt och heligt att aldrig mer köpa en fransk bil. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Färden gick vidare och de välbekanta avfarterna mot Farsta och Skogås passerades och alldeles lagom till att vägen övergick till trefilig motorväg fick jag syn på något som fick mig att bli full i skratt – vissa saker ändras aldrig. I mittfilen puttrade en mörk golf på i stadiga 80 km/h. I mittfilen.
Varenda dag, både till och från jobbet, upplevde jag det här. Som bekant får man inte köra om till höger hur som helst så jag gjorde som jag alltid gjorde. Jag körde fram i högerfilen, blinkade vänster för att köra om och sedan tillbaka till mittenfilen för att tillsist lägga mig längst till höger igen.
Ibland fungerade det här, mittfilsturisten vaknade till liv, blinkade höger och lade sig även han i högerfilen men oftast låg hen kvar och givetvis i en hastighet som vida understiger den skyltade hastigheten bara för att bli omkörd både från höger och vänster lyckligt ovetandes om hur man egentligen placerar sitt fordon på en allmän svensk väg.
Körkort innebär frihet
Det finns inte många saker här i livet som kan ge en mer frihet än ett körkort. Så resonerade jag när jag var 18 och jag tycker likadant nu när jag snart är 40. Jag tror att du kan hålla med mig, även om just du inte har ett körkort i plånboken. Visserligen kan man ta sig i princip överallt i Sverige med bussar, taxi och tåg men med en bil och ett körkort kan man göra det när man själv vill helt utan att ta hänsyn till en tidtabell, tågväxlar eller signalfel.
Mina första trevande övningskörningsförsök gjordes i Jordbro industriområde och hit körde jag förskräckt via Haninge Centrum. Centrumet och området runt pendeltågsstationen såg ut som en byggarbetsplats modell jättestor och jag var här för att fylla på nostalgiförrådet, inte mötas av förnyelse och framtidshopp. Vägen kantades av det ena nybyggda huset efter det andra och det var inte förrän jag kom fram till rondellen som antingen leder mot Jordbro, Huddinge eller Haningeleden tillbaka till motorvägen – eller Dalarö om man fortsätter ytterligare en bit – som jag kände igen mig.
Industriområdet där jag lärde mig både hur man hittar dragläget samt fickparkerar (och där jag sålde korv och samtidigt hamnade i Aktuell Rapport) var sig inte det minsta likt. Mina minnesbilder från ljumma sommarnätter med varvande motorer och tjock däckrök rimmade illa med de lysande neonskyltarna och rena fasaderna. Vad är det som händer med min ort egentligen? Mycket, skulle det visa sig.
Mot centrum
Brandbergen Centrum blev nästa anhalt och här var det sig likt. Jag kunde inte hålla mig från att köra upp på den väldigt slitna uppfarten upp på det övre parkeringsdäcket. Bakom plankorna under rampen, alldeles intill ingången till fritidsgården hade vi ett av många små krypin där vi smygeldade och planerade godissnattande. Det sistnämnda blev jag aldrig speciellt bra på. Min snatterikarriär tog slut lika snabbt som den började när jag med ett gäng svettiga kolabönor undanstoppade i jackfickan åkte fast av butikskontrollanten och hamnade i ett dunkelt rum inne på lagret där jag tvingades ringa mamma och erkänna mitt brott. Döm om min förvåning när butikskontrollanten senare dök upp i form av min fysiklärare läsåret efter. Jippie!
Centrumet såg ut som det alltid hade gjort, här cyklade jag in i en buske när jag inte vågade svänga höger med min cykel efter att stödhjulen plockats bort och det var här en stor elefant ställde sig och sket efter att ha trampat omkring på ett par salladshuvuden till den samlade folksamlingens stora förtjusning. Vad elefanten gjorde där minns jag tyvärr inte längre.
Vet du mer får du gärna lämna en kommentar!
En sak slog mig där jag stod och blickade ut över asfalten nedanför. Där jag mindes en liten minigolfbana såg jag istället en stor nybyggd byggnad. Bakom denna vet jag att dagiset där jag började en kall vårdag 1984 låg men jag kunde inte längre se det. Även Brandbergen tycks ha drabbats av nybyggarfeber om än i något mindre skala.
Ingen sambalburgare ikväll
Då det begav sig var det givna stoppet när man blev lite hungrig på kvällskvisten Vegabaren. där köpte man sig en Sambalburgare och en Pucko och inget annat. Märk väl att det här var på den tiden då jag inte riktigt kommit underfund med att gluten och jag inte är dom bästa vännerna.
Minnet av de gudomliga Sambalburgarna ville jag inte fläcka ner så jag valde istället att ta mig till Länna och Max-restaurangen som jag inte sett tidigare. En Max är en Max nästan oavsett var man befinner sig i landet och den här restaurangen utmärkte sig inte vare sig positivt eller negativt.
Vid det här laget hade klockan passerat 22.00 med råge och det började bli dags att ta sig tillbaka till Tele2 för att hämta upp mor och sambo och ta sig de styva 10 milen hem till Västmanland igen. Från ett hem till ett annat helt enkelt. På ett sätt skiljer sig de två vida mot varandra, men hur man än vänder och vrider på det kan man ta pojken ur betongen men man kan aldrig ta betongen ur pojken.
Tills vi ses nästa gång!
Friskrivningsklausul: Alla eventuella likheter med nu levande eller för den delen döda personer som icke är namngivna är slumpmässiga och helt tagna ur luften. Det vill säga fullständigt påhittade och inte någonting annat. Oavsett om du läser den här bloggen eller inte så kan du vara säker på att det inte är dig mina skriverier handlar om så länge jag inte nämner dig vid namn. För mer information om fenomenet slump har wikipedia en bra artikel om satsen om oändligt många apor som jag rekommenderar alla att fördjupa sig i. Satsen om oändligt många apor i sin ursprungliga form slår nämligen fast att en apa som slumpmässigt trycker på en skrivmaskins tangentbord till slut kommer att ha skrivit alla böcker i det franska nationalbiblioteket Bibliothèque nationale de France.