Vad ger man till någon som har allt? Vissa säger att en julkalender med ost-tema i sådana fall är den rätta presenten. Utan att säga något illa om ost väljer jag något upplevelserelaterat istället.
Lilla sambon hade den goda smaken att fylla år för ett par veckor sedan och jag hade i god tid sett ut den perfekta presenten. Att hela äventyret höll på att avslutas innan det ens börjat på grund av tekniska bekymmer hör inte riktigt hit. En hastig ombokning och vips var vi på banan igen. Läs vidare för att följa med på en färd som börjar på Stockholms gator och leder rätt ner i den kalla Östersjön.
För en tid sedan var tanken att jag och sambon (som en present till mig på min födelsedag) skulle tillbringa en natt på det omtalade Steam Hotel i Västerås. Den gången ville dock ödet annorlunda och en eldsvåda på hotellet satte stopp på dom planerna. Men istället för att sitta hemma och hänga läpp för det hoppade vi in i bilen och körde till Gröna Lund.
- Läs mer: Branden på hotellet och Gröna Lund
När vi trötta och glada efter att ha stövlat omkring på det lilla nöjesfältet mitt i stan bland Pettson och FIndusar och läskiga spökhus satte vi oss ner på piren för att hämta andan. Där och då yttrade lilla sambon något som jag bestämde mig för att lägga på minnet. Hon ville nämligen åka Djurgårdsfärjan för det hade hon minsann aldrig gjort.
Med ens kläckte jag en plan och lyckades avstyra en färjetur där och då. Istället fortsatte vi lulla omkring inne på Gröna Lund tills vi blev omkullsprungna av diverse popsnören som just sett färdigt en spelning med Hästpojken.
Förundersökningar
Väl hemma igen började jag forska i olika båtturer. Det fanns en hel del att välja mellan, allt från att åka ut till Fjäderholmarna till att under ett par timmar glida omkring under Stockholms broar. Bägge dessa alternativ hade kanske fungerat men jag ville ha något som inte riktigt var mainstream. På Twitter fann jag vad jag sökte.
Någon användare, som jag inte längre minns namnet på, eftersökte aktiviteter att göra i Stockholm och en annan användare, som jag inte heller minns namnet på, skrev Ocean Bus.
Bara att läsa namnet gör att något väcks inuti en. Jag visste inte vad det var just då när jag läste det men jag ville ta reda på det. Och det gjorde jag. En sightseeingtur med amfibiebuss som börjar på Strömgatan för att sedan efter en kvart, tjugo minuter dundra rätt ner i vattnet och sedan plumsa runt i trakterna runt Djurgården och Strandvägen innan den tillslut kravlar sig upp på land igen borta vid Villa Källhagen.
Det här lät alldeles lagom bisarrt och jag bokade raskt två biljetter. Givetvis utan att berätta något för lilla sambon. Veckorna gick – jag bokade nämligen biljetterna i början på augusti och dagen för avfärd var den 29:e september.
Avfärd 8:00
Det enda som jag hade avslöjat för sambon var att hon skulle vara färdig för avfärd 08:00. Detta ändrades raskt dagen innan när jag fick ett mail om att vår tur var inställd på grund av tekniska bekymmer. Vildsint kastade jag mig ner framför datorn och lyckades boka en ny tur samma dag, bara en timme senare. Avfärdstiden sattes därefter till 09:00 istället.
Tyvärr är varken jag eller sambon speciellt duktiga på att komma iväg på utsatt tid. Om sambon är lite halvkass är jag fullkomligt värdelös på det. Därför kom vi inte iväg förrän 09:30. Vi skulle vara på plats på Strömkajen senast 10:40 och då skulle vi både ha tagit oss hela vägen från Västerås till Stockholm och helst av allt också hittat en parkeringsplats.
För att göra det hela så lätt för oss som möjligt valde jag att parkera bilen nere i Gallerians garage. Det visade sig skulle vara en kostsam historia då parkeringsavgiften nästan blev lika hög som kostnaden för en biljett. Med lite mer tid hade jag förmodligen valt något bättre ställe att gömma undan bilen, men nöden har ingen lag.
Appropå nöd, lagom till att vi rullade in på Sveavägen började min stressmage göra sig påminnd. Situationen höll sig någorlunda hanterbar hela vägen till Sergels torg. Att helt sonika stanna mitt i rondellen och sätta sig att björna i rondellfontänen var inte ett alternativ. Hårt knipande och med svettblank panna rullade jag istället ner i parkeringsgaraget. Där var det första jag mötte en diskret skylt på en dörr som skvallrade om att här fanns räddningen i form av en toalett.
Med skrikande däck manövrerade jag in bilen på en P-ficka och satte högsta fart mot toaletten. Här stötte jag på patrull ty för att forcera det enda hindret som stod mellan mig och vattenklosetten på andra sidan dörren var ett kodlås. För att öppna dörren skulle man slå in de fyra sista siffrorna på bankkortet man använt för att öppna spärrarna till P-garaget plus ett par andra siffror som stod inpräntade på skylten intill toalettdörren.
Första försöket gick åt skogen och ju fler gånger jag försökte slå in koden desto värre blev det. Till slut började jag överväga att helt enkelt sätta mig i ett hörn inne i garaget men när jag vildsint började se mig omkring såg jag en sömnig vakt sitta inne i en glaskur. För att göra en lång historia kort så öppnade han dörren åt mig och berättade med illa dold förtjusning att det blir mycket lättare att slå in rätt siffror i koddosan om man håller bankkortet rättvänt. Jag hade alltså hållit kortet upp och ner. Suck.
4 minuter kvar
När de kroppsliga behoven var tillfredsställda irrade vi oss till slut ut på gatan. Vid det här laget hade vi ganska exakt fyra minuter på oss att ta oss fram till Strömgatan. Med lilla sambon, som fortfarande inte hade en aning om vad vi skulle hitta på, i handen småsprang jag ner mot Gustav Adolfs torg, vidare bort mot Operakällaren innan jag gjorde halt precis utanför Strömgatan 3 där vårt fordon vackert stod och väntade på oss (och 38 andra passagerare).
Lilla sambon visste inte vad hon skulle tro när hon såg bussen vi skulle färdas med. Efter ett par sekunder insåg hon att bussen gick på land som vilken buss som helst men att vi även skulle ta oss ner i vattnet. Hon tittade på mig med ett svårtytt ansiktsuttryck. Ett par sekunder senare kravlade vi oss upp på landgången/stegen och intog våra platser och turen började.
Stand up och Sightseeing
Om man aldrig har varit i Stockholm kan en sightseeingtur vara på sin plats. Den här turen var dock i en klass för sig. Jag som föddes 08:a och tillbringade mina 20 första levnadsår i och omkring staden vi kallar Nordens Venedig fick se på min hemstad med helt nya ögon.
Efter den sedvanliga introduktionen av vår guide, chaufför och fordon rullade vi sakta bort mot Grand Hotel och Dramaten. Under hela turen på land serverar guiden, i vårt fall Ebba, sanningar och myter om staden vi befinner oss i samt platserna vi färdas förbi. Vet du till exempel vad som särskiljer stekaren mot bratten? Det hade du vetat om du tagit en Ocean Bus-tur.
Färden på land fortsätter längs Birger Jarls-gatan upp mot Stureplan, vidare upp längs Humlegården för att sedan vika av mot Karlavägen och Karlaplan. Bussen rullar sedan mot Strandvägen via Narvavägen för att till sist ta sig ut genom Diplomatstaden bort mot Villa Källhagen.
Här blir bussen en båt, allt under guidens förklarande ord. Stämningen i bussen ändrades markant när vi insåg att vi snart glatt skulle köra rätt ner i Djurgårdsbrunnsviken i en 10 ton tung buss. Musiken i bussen växlade obemärkt från Titanictema till Pirates of the Caribbean.
Samma speciella omständigheter och känslor som får majoriteten av passagerarna på ett flygplan att klappa i händerna vid en lyckad landning fick passagerarna på bussen att som barn tjuta av förtjusning när bussen mullrade ner för sandstranden och klöv vattenytan.
Efter ett par minuter insåg vi alla att vi varken sjunkit eller drabbats av någon annan slags sjönöd. Istället tuffade vi på i 4 knop ungefär bort mot Djurgården.
Under tiden som vi befann oss i vattnet såg guiden hela tiden till att vi alla hela tiden förstod dels var vi befann oss och vad vi faktiskt tittade på. Jag ger guidningen 5 av 5 propellerblad. Det hela var väldigt välplanerat och framförallt levererat.
Bussen som nu var en båt puttrade förbi Kastellholmen, Skeppsholmen för att sedan göra en sväng in mot Nybrokajen innan den återigen tog sig fram under Djurgårdsbron. När vi närmade oss land igen på samma plats där vi kört ner växlade musiken över till James Bond-tema och färden gick in i sin slutfas.
Jag märkte knappt när hjulen tog i sjöbotten och tog över drivningen och innan jag visste ordet av hade vi knölat oss ut genom Villa Källhagens besöksparkering och befann oss återigen på asfalterad mark.
Färden tillbaka till utgångspunkten gick via Strandvägen upp mot Kungsträdgården innan vi tog en tvär vänstersväng in på Kungsträdgårdsgatan. En hel del av gatorna vi färdades på och förbi återfinns på första bästa Monopolbräde och bara det kan ju vara värt ett Stockholmsbesök om man inte varit här tidigare.
Tillslut stannade bussen där den plockat upp oss 75 minuter tidigare. Vi tog oss stelbenta nerför den branta stegen och kände oss lite lugnare när vi återigen kände fast mark under fötterna.
TL:DR – Väl värt ett besök
Allt som allt befann vi oss på bussen i 75 minuter. Den första kvarten är på land men den största delen tillbringar man faktiskt i vatten. Min första tanke var att det inte alls kändes som 75 minuter. Jag hade faktiskt kunnat åka en tur direkt igen, men vid det här laget var vi hungriga och jag hade redan planerat in nästa stopp på vårt födelsedagsäventyr. Mer om det i ett senare inlägg.
Läs mer och boka en tur på Ocen Bus hemsida!