Jag befann mig stående i slutet, eller början – det beror på vilket håll man kommer ifrån – av Monteliusvägen och rådgjorde med mig själv. Läs mer i det här tidigare inlägget om du vill veta mer om hur och framförallt varför jag stod just här just då.
Det var fortfarande ett par timmar kvar innan det var dags för mig att befinna mig nere i Frihamnen igen för att hämta upp ett stycke sambo från sin inspelning. Vid det här tillfället visste jag egentligen ingenting om vad hon hade varit med om. Jag vet att jag såg Helena Bergström när jag lämnade av henne men inte mycket mer än så.
När jag sedan skulle hämta upp henne och stod och väntade bredvid bilen vid parkeringen hann jag få en skymt av Sanna Bråding också så jag misstänkte att hon hade haft en spännande eftermiddag.
Om jag där och då hade fått reda på att hon även umgåtts en halv dag med Linnéa Claeson hade jag nog bränt en säkring av lycka och fascination. Tur i oturen skulle man kunna säga.
Jag var inte tillräckligt trött i fötterna efter min lilla promenad på söder för att bara sätta mig ner och glo, så för att slå ihjäl lite tid bestämde jag mig för att åka iväg till mina gamla jaktmarker och kolla läget i gamla hederliga Brandbergen med omnejd.
Back in the hoods
Brandbergen såg ut ungefär som det gjorde sist jag var här om man räknar bort alla byggnadsarbeten runt det lilla centrumet där jag så ofta hängde omkring som barn. Istället för att svänga av och köra upp till parkeringsgaraget alldeles utanför själva centrat bestämde jag mig för att köra vidare och hamnade till slut i Tyresta by av alla ställen.
Även nere i Svartbäcken hamrades och snickrades det för fullt på den stackars enda vägen man har att köra på om man inte vill ta cykelvägen ut till Tyresta. Efter att ha sicksackat mig fram mellan vägkonerna anlöpte jag parkeringen vid Tyresta by och kände inte riktigt igen mig.
Att skita i skogen
Det är nämligen så att ganska många av min barndoms helger och sommardagar spenderades här ute i urskogen. Om det inte var min syster som envist skulle släpa med sig grodyngel i diverse PET-flaskor så var det friluftsdagar med skolan längs de vindlande stigarna långt inne i skogen.
Jag kan dra mig till minnes en av alla dessa dagar då vi tillsammans hade tagit oss in i skogen långt bortom all ära och redlighet för att inmundiga vår medhavda matsäck.
Det bör tilläggas att jag vid den här tidpunkten inte hade någon aning om att jag var glutenintolerant utan glatt glufsade i mig ett par korvfyllda pannkakor och fortsatte knalla på över stock och sten. Det var första, men förmodligen inte sista, gången jag kallsvettig och yr stod och krystade bakom en trädstam i en urskog till klassens stora glädje.
Vilse i spåret
Jag vet inte riktigt varför jag går vilse överallt så fort jag slappnar av och låter tankarna vandra. Jag är väl tankspridd så till den milda grad att jag inte ens kan hålla mig på rätt spår.
Eftersom klockan gick och jag inte ville stressa bestämde jag mig för att ta det korta spåret på 2.5 kilometer för att vara tillbaka i bilen i god tid tills det var dags att köra bort till Frihamnen igen.
Tji fick jag, jag lommade iväg i skogen och började efter ett tag fundera på om jag inte var framme snart. Efter att ha kikat på en av de få men ack så viktiga skyltarna som berättade hur långt man hade kvar till de olika destinationerna visade det sig att jag tagit mig ungefär 2.5 kilometer bort från bilen men av någon oklar anledning hade jag vandrat in på 5 kilometersträckan och hade helt plötsligt bara kommit halvvägs!
Det var inte mer att göra, jag hade börjat förbereda mig på att slå mig ner vid den lilla gården nere i själva byn och kanske till och med hitta en kopp kaffe innan jag sakta började rulla tillbaka mot stan men så blev det inte. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta fart längs med stigen för att hinna tillbaka överhuvudtaget.
Med mig hem fick jag ett par bilder och en och annan film. De hittar du lite här och där i inlägget.
Den söta kon
Kon som jag pratade om kommer här, den hittade jag inne på själva bondgården vid Tyresta by. När jag var lite sprang det mest runt ett par getter och en livsfarlig kalkon men såhär 20 år senare var gården ganska mycket större än vad jag mindes.
Mitt i smeten hittade jag ett par kor som glatt stod och mumsade på lite ö. Här är hon!
Filmtajm
Lite då och då när jag hade tillräckligt med sinnesnärvaro halade jag fram telefonen för att filma lite. Kika gärna på filmerna för att se hur fint det faktiskt är här ute.