Ingen semester? Vi åker till Åland

Skapad: 10 juli, 2019 vid 01:13
Senast uppdaterad: 10 juli, 2019 vid 01:33

Dag tre började med den sedvanliga hotellfrukosten. En dålig hotellfrukost kan sänka helhetsbetyget ganska ordentligt medan en bra dito kan höja den till skyarna.

Försynt tassade jag runt bland faten i jakt på något glutenfritt. Även här tillämpade de samma märkningssystem som på båten. Allt med G får man äta, tänkte jag för mig själv där jag stod som en förvirrad fyr mitt bland ostar och smoothies.

En i personalen såg hur jag letade och kom undrandes fram och frågade om hon kunde hjälpa till. Ett par minuter senare som en rykande varm glutenfri fralla in på ett fat. Service!

Efter den synnerligen välsmakande frukosten var det dags att göra stan. Vi gjorde oss i ordning med mer solskyddsfaktor och begav oss iväg ner mot hamnen. Vår servitris från kvällen innan hade tipsat oss om hamnområdet när hon fick höra om vårt kalla bad i Degersand. På Lilla Holmen skulle vattnet vara varmare sas det. Jag kände mig vid det här laget färdigbadad och bestämde mig för att hålla mig på land under min återstående tid på Åland.

Lilla sambon kände annorlunda och sprang glatt ner i vattnet på de såphala klipporna. Här stod hon och mös bland svanar och fiskmåsar medan jag tog tillflykt på en parkbänk ett par meter från vattnet.

Färdigpackade och klara

Strax innan 14.00 var vi tillbaka på hotellet och checkade ut. Vi hade fortfarnade ett par timmar att slå ihjäl innan det var dags att återigen köra ombord på färjan som skulle ta oss tillbaka till fastlandet.

Hur slår man bäst ihjäl ett par timmar på Åland? Jo, man spelar minigolf. På Käringsund hittade vi en minigolfbana som såg ut att passa bra. Jag med mitt nyvunna intresse för den ädla sporten golf tog ut segern i förskott när jag glatt skuttade iväg mot den första utslagsplatsen på bana 1. Lilla sambon kom lika glatt skuttandes efter.

18 hål senare

När vi spelat oss igenom de 18 banorna som fanns att tillgå var jag inte lika glad. Lilla sambon hade lyckats med konststycket att sätta 3 spikar medan jag hade lyckats att pricka in 0. Till råga på allt hade jag kommit upp i maxantalet 7 slag på ett par banor. Det ville sig inte bättre än att jag förlorade med 10 poäng. :O

Tanken var att förloraren skulle bjuda på glass, men påpassligt nog hade jag glömt plånboken i bilen vilket gjorde att det råkade bli helt tvärtom. Vinnaren fick bjuda. Hö hö!

Glassen åt vi inte på minigolfbanan. Istället för att stå på en halvskitig filtmatta med en rinnande glass i näven tog vi oss en liten bit bort till Gastropuben Bodegan lägligt placerad i Käringsunds Gästhamn. Här var det proppfullt med gästor och rännande ungar men vi lät inte en sådan värdslig sak hindra oss.

Någon mat var det inte tal om att beställa in här, färjan skulle gå om någon timme och vi hade biljetter till skärgårdsbuffén. Att fylla magen med nypotatis och smörstekta abborrar kan ju vara gott för stunden men dålig taktik om man vill få valuta för sin buffébiljett.

Först i kön

Jag gillar att passa tider. På väg tillbaka passade vi tiden så till den milda grad att vi stod först i kö för att köra ombord på färjan hem. Tyvärr blev det inte så – istället fick vi köra ombord nästan sist. Till råga på allt fick vi parkera lilla bilen mitt i uppförsbacken på rampen till övre bildäck.

Här var det riktigt trångt. Jag hann precis fundera på hur vi skulle kunna få i något i bilen utan att repa 13 andra bilar på vägen innan jag puttades iväg i strömmen av galna ålänningar på väg till taxfree-butiker och enarmade banditer.

Matdags och dimma

Till slut letade vi oss upp från bildäck och fann oss ståendes i en lång, ringlande kö som till sist ledde in i restaurangen. Här fick vi nästan samma bord som på vägen till Åland. När servitrisen kom gående stannade hon till vid min sida och utbrast glatt: Er två känner jag igen! Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, vi verkar göra intryck på vår omgivning to say the least.

Vid matkön hände något. Jag koncentrerade mig på det varma medans Lilla sambon sökte sig mot det kalla. Istället för sill och allehanda röror hamnade ett par välsmakande köttbitar tillsammans med lite rostad potatis på min tallrik medans sambon hittade varmrökt torsk som hon glatt började mumsa på.

Under middagen som varade någon timme fick vi njuta av mistluren som var 30:e sekund brölade ut i dimman. Att titta ut genom fönstren gav ingenting, tjock mjölkvit dimma kapslade in vår lilla båt. Det var inte förrän vi kom ut på däck innan vi kunde se något som liknade land.

Mätta och glada begav vi oss ner i den överfulla taxfree-butiken. Jag hittade en ny spännande whisky medan Lilla sambon koncentrerade sig på sådant som bubblar. Lite snus och godis fick också följa med hem.

När vi började närma oss land besannades mina farhågor. Bilarna på bildäck stod så tätt packade att jag fick kravla in genom passagerardörren. Det här var vi inte ensamma om – förvirrade passagerare smög runt som illrar kring de parkerade bilarna och jag kan bara gissa hur många nya repor som de många bilarna fick som de inte hade när de körde ombord.

Vår blåa bil klarade sig utan större blåmärken. Eftersom vi körde på nästan sist fick vi vänta en bra stund innan det var vår tur att köra iland på svensk mark igen.

Borta bra men hemma bäst

Under dygnets sista timmar gled vi tyst genom skymningen på vår väg hem till Västerås. Halvvägs hem började ett visst kaffesug infinna sig. Något kaffe hittade vi inte förrän vi kom fram till Enköping. En latte och lite nötter fick agera färdkost den sista biten innan vi dök ner i sängen hemma på Vikhusgatan efter en jäkligt lyckad mini-weekend. Det här gör vi om fler gånger – och då tänker jag inte hamna sist på minigolfen!

Jag somnade just när söndag blev måndag och det kändes lite i kroppen när väckarklockan ilsket förkunnade morgonens ankomst ett par timmar senare när det var dags att vakna och åka iväg till jobbet igen.

Slutet gott – allting gott!

Läs mer inlägg

%d bloggare gillar detta: