När man börjar en ny anställning så är det ganska många olika saker som händer i ens liv. Om man, som jag, varit arbetslös en tid så är det här med att det helt plötsligt dyker upp en lön på kontot med jämna mellanrum en trevlig sak. Likaså det här med semester.
Som tidigare skrivits hade jag inte en tanke på att ta upp min gamla profession men ödet ville annorlunda. Så här i retrospekt var nog det väldigt bra för det är ett jäkligt roligt arbete.
Läs mer:
- Ludwigbloggen – Äntligen färdig
- Ludwigbloggen – I princip alla gator
- Ludwigbloggen – Från taxi till Latex
När jag tittar på kalendern i skrivande stund och ser att det idag är den 9:e juli har jag nästan lite svårt att föreställa mig att jag började på mitt jobb den 1:a april. Tiden går fort när man har roligt sägs det, och i hockey.
Just det här med semester hade jag heller inte en tanke på att ta ut i år. Vissa kanske tycker att arbetslöshet är en form av semestern, men jag sällar mig inte till den skaran. För mig var det ett arbete som hägrade och jag var inte många sekunder ifrån ett taxijobb på vårkanten.
Min inställning då var då att inte ta ut någon semester, mest för att jag helt enkelt inte skulle hinna arbeta ihop någon. Obetald semester var liksom inte ett alternativ.
Jag lever för det oväntade
Någon semesterplanering gjordes alltså inte, och helt plötsligt sitter jag här en tisdag på min första semestervecka medans Lilla sambon är inne på sin sista.
Att låta semestern både komma och gå förbi obemärkt är inte något alternativ. Jag lever för det oväntade! Visst har jag en förkärlek för att planera saker, skriva listor och dagböcker (det gäller att tänka på grammatiken – man vet aldrig vem som läser) tillsammans med ett och annat brev men jag vill absolut inte ruta in varje dag och timme av mitt liv. Mina semestrar brukar börja med att jag stänger dörren, tar sikte norrut och sen bara låter ödet ta över.
Lilla sambon är inte riktigt lika lättövertalad till det här med en ödesstyrd tillvaro. Hon gillar att planera saker och för ett par månader sedan kom hon smygande med en tanke om att vi kanske någon gång skulle ta och bevista det lilla grannlandet mitt mellan Sverige och FInland. Sagt och gjort, så fick det bli!
All aboard!
Den 29:e juni klockan 9:22 fann vi oss således incheckade och klara för att köra ombord M/S Eckerö i ett vackert morgonskimrande Grisslehamn.
Svaga minnen letade sig fram i mitt minne, hade jag kanske varit ombord på den här båten tidigare? Jag vet att jag någon gång mellan hägg och syren för en halv evighet sedan varit på den lilla ön för att veva upp en gädda eller två. Det var då och nu är nu och vi hade biljetter till buffén (vilket i princip samtliga övriga passagerare också verkade ha).
Efter det sedvanliga letandet efter en toalett var över fann vi oss sittandes invid en lång, lång disk med läckerheter. Jag som har en svaghet för sill siktade in mig på de kalla rätterna medans Lilla sambon gjorde precis tvärtom och gick in på det varma.
Samtliga rätter var föredömligt uppmärkta med tanke på alla olika matallergier som folk drabbas av numera. Jag själv är inget undantag då min kropp inte alls är kompis med gluten.
Läs mer:
På de små flaggorna bredvid varje fat stod det klart och tydligt ett G och/eller ett L vilket indikerade att rätten skulle vara säker för gluten- eller laktosintoleranta. De med en förkärlek för det veganska köket letade istället efter ett V. Det här tyckte jag var kanon och läste noga på lapparna innan jag hivade upp sill, potatis och gubbröra på tallriken.
Vad jag däremot inte hade räknat med var att de små flaggorna tycks ha placerats på en höjd anpassad till en medel-oompa-loompa. Jag med mina 189 centimeter fick nästan huka mig för att kunna se vad som stod på lapparna. När jag kom fram till den stekta strömmingen såg jag ett G och jublade högt! Panerade rätter hör nämligen till ovanligheterna för en glutenintolerant.
Det var inte förrän vid varv nummer två som jag såg att lappen jag läst hörde till den tomatinlagda strömmingen och inte den stekta. Jag hade alltså med gott mod glatt käkat upp både en och tre mumsiga filéer som var helt nedlusade med gluten. Suck! Nåväl, jag räknade med att hinna checka in på hotellet innan helvetet brakade lös. Lyckligt nog hade jag ett par glutenhämmande tabletter som jag hittat på apoteket i ryggsäcken vilka jag snabbt hivade ner till strömmingarna nere i magen.
Spaning på taxfreen
Mätta och belåtna strövade vi glatt runt på den lilla båten. Vi kikade in i taxfree-butiken för att få lite koll på vad som fanns inför vår tillbakafärd ett knappt dygn senare. Innan jag visste ordet av berättade Lilla sambon att det minsann var dags att bege sig ner till bildäck för att göra sig redo för att köra iland.
Följ med på nästa del av vår resa i land på Åland!