Idag hade jag det tvivelaktiga nöjet att försöka passera igenom en metalldetektor. Var och varför jag fick för mig att göra det här håller jag på ett litet tag, men jag skulle kunna berätta lite mer om hur bra det gick. Om det hade gjort det.
Vi kan säga såhär, det var tur att jag var ute i god tid. Det var inte det lättaste att ta sig igenom utan anmärkning, så att säga.
Den som inga byxor har – han får gå med rumpan bar
Det var också tur att jag inte beslutade mig för att gå kommando just idag. Det vill säga att lämna kvar kalsongerna hemma i garderoben för då hade det här blivit riktigt roligt. Inte för mig kanske men för dom som tittade på.
Bälte, nycklar och en näve bös vars gemensamma nämnare var att allt var av metall placerades i en plastback och for glatt igenom en röntgenmaskin. Sedan var det min tur att passera genom ett par metallbågar. Med ett stadigt tag om mina bälteslösa byxor klev jag igenom metallbågarna bara för att mötas av ett ilsket pipande.
Det här ljudet skulle jag få höra ett par gånger.
Efter att ha dubbelkollat så att jag verkligen inte hade några metallföremål på mig tog jag av mig skorna och skickade in även dom i röntgenapparaten. Nu skulle det väl ändå gå att kliva igenom bågarna, tänkte både jag och mina åskådare.
-Blipp, blipp skrek maskinen ilsket.
Fram med spaden
Tydligen hade metallbågarna fått för sig att jag av oklar anledning skulle ha metall av något slag inne i knäna. Jag sprang ut och in genom bågarna både fram- och baklänges men med samma resultat. Jag gick i sidled men möttes av samma ilskna blippande.
Tillslut började jag fundera på att ta ett par hoppsateg genom bågarna men bestämde mig till slut för att ta av mig både skjorta och byxor och slängde in dom i röntgenmaskinen.
Iförd endast kalsonger och t-shirt tog jag ett djupt andetag och klev igenom metallbågarna. Nu måste det väl ändå fungera?
-Blipp, blipp tutade maskinen glatt och hade inga som helst planer på att släppa igenom mig.
Sista försöket
Nu hade jag inte så mycket mer kläder att ta av mig och jag var inte helt tillfreds med att älga runt naken fram och tillbaka genom metalldetektorn.
Till slut, efter en grundlig genomgång med en handhållen scanner, var vi alla rörande överens om att jag visst inte är gjord av metall och jag kunde klä på mig alla kläder jag nyss krängt av mig och fortsätta med mitt ärende.
Tur att man inte har för vana att kliva igenom metalldetektorer till vardags.