Ludwigbloggen https://blogg.ludwigsormlind.se Blandad kompott från mitt liv Tue, 31 Dec 2019 22:00:45 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=5.3.2 https://blogg.ludwigsormlind.se/wp-content/uploads/2018/11/cropped-20180930_164300-01-391338607-1543107015630-150x150.jpeg Ludwigbloggen https://blogg.ludwigsormlind.se 32 32 154717903 It’s the end of a decade – what have you done? https://blogg.ludwigsormlind.se/its-the-end-of-a-decade-what-have-you-done/ https://blogg.ludwigsormlind.se/its-the-end-of-a-decade-what-have-you-done/#respond Tue, 31 Dec 2019 22:00:37 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1700 Läs inläggetIt’s the end of a decade – what have you done?

]]>
Titeln på det här inlägget anspelar på en tweet som jag har sett åtskilliga gånger den senaste tiden. Det här fick mig att fundera lite och jag kom fram till att jag lyckats åstadkomma en hel del under de här 10 åren. Men i samma stund som jag började bena i mina erfarenheter insåg jag att ingen skulle orka med att läsa ens en fjärdedel av vad den här mannen har haft för sig under åren 2010-2019.

Om jag däremot håller mig till det senaste året och kokar ner det till en koncentrerad lite massa kanske det blir lite lättare och roligare att läsa. Jag tror det i alla fall, och jag hoppas att du också kommer tycka om det.

Flera av sakerna i det här inlägget har jag redan skrivit om och då hittar du en länk till originalinlägget i texten. Nu kör vi! På förekommen anledning inleder jag med en friskrivningsklausul i vanlig ordning.

Friskrivningsklausul: Alla eventuella likheter med nu levande eller för den delen döda personer som icke är namngivna är slumpmässiga och helt tagna ur luften. Det vill säga fullständigt påhittade och inte någonting annat. Oavsett om du läser den här bloggen eller inte så kan du vara säker på att det inte är dig mina skriverier handlar om sålänge jag inte nämner dig vid namn. För mer information om fenomenet slump har wikipedia en bra artikel om satsen om oändligt många apor som jag rekommenderar alla att fördjupa sig i. Satsen om oändligt många apor i sin ursprungliga form slår nämligen fast att en apa som slumpmässigt trycker på en skrivmaskins tangentbord till slut kommer att ha skrivit alla böcker i det franska nationalbiblioteket Bibliothèque nationale de France.

Januari – årets första månad

Precis som alla andra år började även 2019 med månaden januari. Vi befinner oss i mitten av min första vinter i Västmanland och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Efter att ha spenderat merparten av 2010-talet nere i Blekinge där lokalbefolkningen knappt kan stava till vinterväglag blev jag positivt överraskad när jag återigen fick känna is under bilens hjul. Jag blev dock lite mindre glad när jag insåg att de dubbfria vinterdäcken på bilen lämnade en hel del att önska vad gäller grepp.

Skolböcker och plugg blev det dominerande inslaget under januari månad.

Nåväl, att anpassa hastigheten efter väglaget är lyckligtvis en ganska populär sysselsättning här uppe. Visst blir man vansinnesomkörd av en och annan fyrhjulsdriven bil på E18 trots 30 cm snö men majoriteten av Västeråsarna håller sig faktiskt i skinnet. En eloge till er som kör som folk!

När det gäller mitt liv och sysselsättning började jag året med att sätta mig i skolbänken. Skoltemat kommer jag återkomma till ett flertal gånger i det här inlägget. Det här bloggens hittills mest populära inlägg skrevs i januari och det handlade om en duttpenna.

Så mycket roligare än så här blev inte januari vilket får mig att raskt hoppa vidare till februari.

Februari

I ärlighetens namn så skiljde sig inte februari nämnvärt från januari. Jag gick all-in med mina studier men lyckades även få till ett par härliga skogsutflykter. Att vara arbetslös har både positiva och negativa sidor.

Vackert vinterlandskap från Västmanland. En stor del av februari tillbringades i liknande omgivningar vilket jag är väldigt tacksam över.

När det gäller det positiva så finns det få andra upplevelser som verkligen får en att stanna upp och fundera på vad man vill göra med sitt liv egentligen. Alla är vi olika och allas erfarenheter är annorlunda. Min arbetslöshet var ögonöppnande och tack vare en väldigt stöttande liten sambo insåg jag att jag både kan och vill bli någon helt annorlunda än vad jag har varit en stor del av de här 10 åren som nu snart är förbi.

När det gäller det negativa med att vara arbetslös så är väl det att det kostar på ganska bra. Jag har aldrig haft en särskilt hög lön och jag är inte helt ovan vid att det dök upp både ett och två oväntade hål där lönen gärna ville ramla ner i så omställningen var inte orimligt svår.

Ett tips från coachen. Om du blir arbetslös och har den goda smaken att vara med i facket så är chansen stor att du täcks av en inkomstförsäkring. Det gjorde jag och utan den hade den här perioden varit bra mycket svårare att ta sig igenom.

Mars – Djurgården och upp till bevis

När februari övergick till mars så började dagarna återigen bli lite ljusare och inte bara när det kommer till solljus. Här kom jag till någon slags vändpunkt och började få upp ögonen och inse att flera situationer och händelser som jag både frivilligt och ofrivilligt varit med om under de senaste 10 åren kanske inte riktigt gått till som jag egentligen hade velat att dom skulle gjort.

Att gräva ner sig i dåtid och gå runt och gräma sig över saker som sedan länge passerat ger mig ingenting och jag beslutade mig därför för att inte göra det längre.

Kvartsfinaler

I ett förhållande är man oftast fler än en person och om man har otur kan denna andra person hålla på Djurgården. Så är det i mitt fall åtminstone och jag lider med alla ni som sitter i samma situation. När man som jag har sålt min själ till det grönvita laget från Söders höjder har hockeysässongen inte lika mycket att erbjuda i form av stor sportslig underhållning som för lilla sambon. När de halvljumma kaminerna kravlade sig hela vägen upp till kvartsfinal i SHL ville det sig inte bättre att jag en kväll fann mig sittande på Hovets långsida med en vrålande sambo bredvid mig.

Det var länge sedan jag gick på hockey, och det var ännu längre sedan jag gick på hockey på hovet och det var första gången jag gjorde det för att se Djurgården. En märklig känsla minst sagt.

Kvartsfinal mellan Djurgården och Skellefteå i Hovet

Som tur var hände det mer roliga saker i mars än en hockeymatch. Månaden som med lite god vilja skulle kunna klassas som något utav en vår-månad bjöd på mer skogsäventyr i form av en biltur i Hälleforsbrännan.

Minns ni den stora skogsbranden i Västmanland 2014? Området är numera ett naturreservat dit vem som helst kan ta sig. Du kan även ta dig kors och tvärs bland nerbrända träd både till fots och med bil. Det här var en väldigt fascinerande plats som jag rekommenderar om du har vägarna förbi.

Utsikt över Hälleskogsbrännan

Det var också i månaden mars som jag blev sjuk. På riktigt alltså, inte bara den sedvanliga manliga förkylningen som man alltid verkar drabbas av så fort man ens råkar säga hej till någon som har barn som befinner sig på ett dagis någonstans. Det hela började med att jag en dag tyckte att jag fick lite tungt att andas.

Det slutade med att jag ränt omkring till såpass många olika läkare att jag i april hade lyckats samla på mig ett frikort. Den tunga andningen blev till slut akut bronkit och slutade med en lunginflammation. Allt som allt höll det i sig ett par veckor men till slut klev jag segrande ur det hela.

Mars var även månaden då jag fick se en alpacka, dricka en latte på ett café i Skultuna samt glo en katt i arslet. Det sistnämnda gör jag nästan varje dag men det är inte helt vanligt att det fastnar på bild.

För att du inte ska tröttna alldeles fullständigt på mig och mitt liv så har jag valt att dela upp det här inlägget i flera delar. På så sätt kan du ta en paus i läsandet, spara ett bokmärke och komma tillbaka lite senare. Om du istället tycker att det här är något utav det roligaste du har läst kan du glatt klicka dig vidare till nästa del i berättelsen om mitt liv under nådens år 2019.

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/its-the-end-of-a-decade-what-have-you-done/feed/ 0 1700
Söder om Söder – En titt i backspegeln https://blogg.ludwigsormlind.se/soder-om-soder-en-titt-i-backspegeln/ https://blogg.ludwigsormlind.se/soder-om-soder-en-titt-i-backspegeln/#respond Sun, 24 Nov 2019 22:10:26 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1686 Läs inläggetSöder om Söder – En titt i backspegeln

]]>
För en tid sedan var jag i Gävle. Det är inte en ort dit jag har vägarna förbi särskilt ofta, mig veterligen har jag bara varit där en enda gång tidigare i mitt 39-åriga liv och då stannade jag bara till som hastigast på en Max-restaurang för att fylla på förråden lite inför framtida färd. Det är för övrigt också den enda gången jag har fått frågan om jag som kund ville att personalen bakom disken skulle byta frityroljan för att jag som glutenintolerant skulle vara säker på att min halloumiburgare skulle vara så fri från gluten som möjligt. Bra Gävle, fortsätt i samma stil!

I lördags var jag i Brandbergen. Anledningen till det var att lilla sambon tillsammans med lilla mamma var på Tele2 Arena. Låter det rörigt? Låt mig förtydliga lite.

När jag var i Gävle var det för att gå på Mia Skäringers bejublade föreställning No more fucks to give. Att göra det i Gävle när man bor i Västerås är kanske lite udda men valet av ort styrdes helt och hållet av tillgången av biljetter. Det var nämligen slutsålt i Västerås men icke i Gävle och därför såg vi den där. Lilla sambon är som flitiga läsare av den här bloggen redan vet med i föreställningen på ett litet hörn.

Tillbaka till huvudstaden

I lördags var det final på hela turnén och det ville sig inte bättre att lilla sambon fick tag i två biljetter till avslutningen på Tele2. Jag som redan sett föreställningen kände att någon annan gärna fick följa med istället, och detta tyckte min mor var en bra ide. Sagt och gjort, med en liten sambo och en ännu mindre mor i baksätet tog jag sikte mot huvudstaden där jag växte upp. Min tanke var att släppa av mitt resesällskap i närheten av arenan och sedan rulla vidare söderut för att beglo mina tidigare jaktmarker i den betongkantade vildmarken som går under namnet söder om söder.

Jag var 21 år gammal när jag packade in det sista av mina tillhörigheter i min Suzuki Swift och tog sikte mot Skövde så jag misstänkte att både det ena och det andra hänt sedan jag lämnade Brandbergen. Visserligen har jag varit här ett par gånger sedan jag flyttade härifrån, men jag har inte aktivt avsatt tid för att verkligen se mig omkring förrän nu. Föreställningen skulle pågå i sisådär 3 timmar och dessa ville jag spendera på trakten som till stor del formade mig och gjorde mig till den jag är.

Det var här jag blev vuxen på riktigt, det var här jag bodde under hela min skolgång, det var här jag blev kär för första gången och det var på de här gatorna jag tillsammans med min far lärde mig att köra bil.

Vad har hänt med Nynäsvägen?

Dag ut och dag in ända sedan jag fick mitt första riktiga jobb på Fältöversten strax intill Gärdet i Stockholm har jag på något sätt färdats längs med Nynäsvägen. Antingen med lokaltrafiken eller med någon av alla bilar jag har avverkat under åren. Det är också på den här vägen jag hamnade i min hittills enda trafikolycka. Jag går inte in mer på just det i det här inlägget men jag kan nämna att bilen jag färdades i var min första och enda SAAB så i slutändan gjorde det inte så mycket, det var värre för stackaren som jag körde på ty han satt i en Mercedes.

Efter att ha rullat ut från slakthusområdet och tagit sikte mot Nynäshamn tog det inte många kilometer innan jag kände mig som “hemma” igen, om man nu kan känna så för en väg. Känslan är lite svårdefinierbar, men jag antar att Chris Rhea kände något liknande när han skrev Driving home for Christmas som jag gjorde bakom ratten i min blåa Citroën. Och jag som lovat mig själv både dyrt och heligt att aldrig mer köpa en fransk bil. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Färden gick vidare och de välbekanta avfarterna mot Farsta och Skogås passerades och alldeles lagom till att vägen övergick till trefilig motorväg fick jag syn på något som fick mig att bli full i skratt – vissa saker ändras aldrig. I mittfilen puttrade en mörk golf på i stadiga 80 km/h. I mittfilen.

Varenda dag, både till och från jobbet, upplevde jag det här. Som bekant får man inte köra om till höger hur som helst så jag gjorde som jag alltid gjorde. Jag körde fram i högerfilen, blinkade vänster för att köra om och sedan tillbaka till mittenfilen för att tillsist lägga mig längst till höger igen.

Ibland fungerade det här, mittfilsturisten vaknade till liv, blinkade höger och lade sig även han i högerfilen men oftast låg hen kvar och givetvis i en hastighet som vida understiger den skyltade hastigheten bara för att bli omkörd både från höger och vänster lyckligt ovetandes om hur man egentligen placerar sitt fordon på en allmän svensk väg.

Körkort innebär frihet

Det finns inte många saker här i livet som kan ge en mer frihet än ett körkort. Så resonerade jag när jag var 18 och jag tycker likadant nu när jag snart är 40. Jag tror att du kan hålla med mig, även om just du inte har ett körkort i plånboken. Visserligen kan man ta sig i princip överallt i Sverige med bussar, taxi och tåg men med en bil och ett körkort kan man göra det när man själv vill helt utan att ta hänsyn till en tidtabell, tågväxlar eller signalfel.

Mina första trevande övningskörningsförsök gjordes i Jordbro industriområde och hit körde jag förskräckt via Haninge Centrum. Centrumet och området runt pendeltågsstationen såg ut som en byggarbetsplats modell jättestor och jag var här för att fylla på nostalgiförrådet, inte mötas av förnyelse och framtidshopp. Vägen kantades av det ena nybyggda huset efter det andra och det var inte förrän jag kom fram till rondellen som antingen leder mot Jordbro, Huddinge eller Haningeleden tillbaka till motorvägen – eller Dalarö om man fortsätter ytterligare en bit – som jag kände igen mig.

Industriområdet där jag lärde mig både hur man hittar dragläget samt fickparkerar (och där jag sålde korv och samtidigt hamnade i Aktuell Rapport) var sig inte det minsta likt. Mina minnesbilder från ljumma sommarnätter med varvande motorer och tjock däckrök rimmade illa med de lysande neonskyltarna och rena fasaderna. Vad är det som händer med min ort egentligen? Mycket, skulle det visa sig.

Mot centrum

Brandbergen Centrum blev nästa anhalt och här var det sig likt. Jag kunde inte hålla mig från att köra upp på den väldigt slitna uppfarten upp på det övre parkeringsdäcket. Bakom plankorna under rampen, alldeles intill ingången till fritidsgården hade vi ett av många små krypin där vi smygeldade och planerade godissnattande. Det sistnämnda blev jag aldrig speciellt bra på. Min snatterikarriär tog slut lika snabbt som den började när jag med ett gäng svettiga kolabönor undanstoppade i jackfickan åkte fast av butikskontrollanten och hamnade i ett dunkelt rum inne på lagret där jag tvingades ringa mamma och erkänna mitt brott. Döm om min förvåning när butikskontrollanten senare dök upp i form av min fysiklärare läsåret efter. Jippie!

Centrumet såg ut som det alltid hade gjort, här cyklade jag in i en buske när jag inte vågade svänga höger med min cykel efter att stödhjulen plockats bort och det var här en stor elefant ställde sig och sket efter att ha trampat omkring på ett par salladshuvuden till den samlade folksamlingens stora förtjusning. Vad elefanten gjorde där minns jag tyvärr inte längre.

Vet du mer får du gärna lämna en kommentar!

En sak slog mig där jag stod och blickade ut över asfalten nedanför. Där jag mindes en liten minigolfbana såg jag istället en stor nybyggd byggnad. Bakom denna vet jag att dagiset där jag började en kall vårdag 1984 låg men jag kunde inte längre se det. Även Brandbergen tycks ha drabbats av nybyggarfeber om än i något mindre skala.

Ingen sambalburgare ikväll

Då det begav sig var det givna stoppet när man blev lite hungrig på kvällskvisten Vegabaren. där köpte man sig en Sambalburgare och en Pucko och inget annat. Märk väl att det här var på den tiden då jag inte riktigt kommit underfund med att gluten och jag inte är dom bästa vännerna.

Minnet av de gudomliga Sambalburgarna ville jag inte fläcka ner så jag valde istället att ta mig till Länna och Max-restaurangen som jag inte sett tidigare. En Max är en Max nästan oavsett var man befinner sig i landet och den här restaurangen utmärkte sig inte vare sig positivt eller negativt.

Vid det här laget hade klockan passerat 22.00 med råge och det började bli dags att ta sig tillbaka till Tele2 för att hämta upp mor och sambo och ta sig de styva 10 milen hem till Västmanland igen. Från ett hem till ett annat helt enkelt. På ett sätt skiljer sig de två vida mot varandra, men hur man än vänder och vrider på det kan man ta pojken ur betongen men man kan aldrig ta betongen ur pojken.

Tills vi ses nästa gång!

Friskrivningsklausul: Alla eventuella likheter med nu levande eller för den delen döda personer som icke är namngivna är slumpmässiga och helt tagna ur luften. Det vill säga fullständigt påhittade och inte någonting annat. Oavsett om du läser den här bloggen eller inte så kan du vara säker på att det inte är dig mina skriverier handlar om sålänge jag inte nämner dig vid namn. För mer information om fenomenet slump har wikipedia en bra artikel om satsen om oändligt många apor som jag rekommenderar alla att fördjupa sig i. Satsen om oändligt många apor i sin ursprungliga form slår nämligen fast att en apa som slumpmässigt trycker på en skrivmaskins tangentbord till slut kommer att ha skrivit alla böcker i det franska nationalbiblioteket Bibliothèque nationale de France.

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/soder-om-soder-en-titt-i-backspegeln/feed/ 0 1686
Livets läxa: Be kind – always https://blogg.ludwigsormlind.se/livets-laxa-be-kind-always/ https://blogg.ludwigsormlind.se/livets-laxa-be-kind-always/#respond Sat, 16 Nov 2019 20:59:37 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1679 Läs inläggetLivets läxa: Be kind – always

]]>
Att livet inte kretsar runt en själv  kan vara svårt att ta in. Jag vet att jag själv då och då har väldigt svårt att sätta mig in i andras situationer men det räcker med att snubbla in på Pinterest’s citat-sektion för att få sig både en och två tankeställare.

Det är ju faktiskt så att mina vedermödor och allmänt krabb som upptar mina tankar inte på något sätt är viktigare än dina. Läs den där meningen igen och tänk efter. Det finns allt som oftast en anledning till att människor beter sig som dom gör, i grund och botten tror jag inte att någon egentligen vill vara en rövhatt. Gud ska veta att det vimlar av sådana ibland oss, men den viktiga frågan är hur dom blev som dom blev.

Be kind – always

Inläggets titel hänvisar till ett citat. Efter lite googlande upptäcker jag att det är Brad Meltzer som ligger bakom de bevingade orden. Om du läser dom väldigt noga och verkligen tänker på dess innebörd kommer du tillslut (förhgoppningsvis) komma fram till en slutsats och det är att det finns mycket mer som spelar roll än dig och dina bekymmer.

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.

Det här brukar jag tänka på varje gång mitt sätt att se på saker utmanas, vilket jag villigt erkänner är lite oftare än vad jag är bekväm med och jag tror att det kan vara likadant för dig.

Idioter i trafiken

För att ta mig till mitt arbete är den kortaste och oftast bästa vägen E18. Det dröjde inte länge från det att jag började mitt arbete i Köping innan ovan nämnda väg över en natt förvandlades till ett road rage-inferno av rang. Bron vid trafikplats Västjädra skulle nämligen bytas ut och om detta hade jag inte hört någonting. 

Ansvaret för det lägger jag inte på någon annan än mig själv, någonstans måste det ha informerats om det här men det gick mig helt över huvudet. Istället möttes jag av en avstängd mototrafikled en morgon. Jag var inte ensam om att bli överraskad över det abrupta stoppet som tvingade mig och samtliga av mina medtrafikanter bort från den gamla vanliga trygga E18, upp på en avfartsväg som så småningom ledde fram till en nykläckt rondell där de som skall fara vidare mot Eskilstuna tar till vänster och vi andra stackare tar rakt fram för att fortsätta vidare på E18 men på betryggande avstånd från själva vägarbetet.

Jag förstår att man – om man inte vet om själva arbetet – blir lite paff när det dyker upp hastigt och lustigt. Det stora problemet är att bara någon meter efter att man passerat vägbygget och återigen befinner sig på E18 hamnar på en tvåfilig sträcka. Denna sträcka är endast ett par hundra meter lång. Lagom tills dess att man navigerat sig upp till marschfart igen går de båda filerna ihop till en och här kan man råka ut för precis vad som helst.

Jag tänker inte trötta ut er med trafikrelaterade incidenter, för den som vill fördjupa sig inom ämnet finns det andra inlägg än det här att grotta ner sig i.

Kort sagt; idioter finns överallt

Jag är övertygad om att du som läsare bara från den senaste veckan kan plocka fram minst två tillfällen där du undrat över om människan du interagerar med var född idiot eller om hen har tränat för att bli det. Det jag försöker komma fram till är att det förmodligen finns en anledning till att hen gör som den gör.

Sverige hade i nådens år 2018 10,12 miljoner invånare. Det skulle förvåna mig väldigt om det inte bland alla dessa människor fanns åtminstone någon promille tvättäkta idioter, alltså riktiga klappträn. Du vet, sådana människor där det helt enkelt inte finns något hopp om förbättring. Människor som verkligen inte har den mentala kapaciteten att ta ett steg och andas samtidigt och som är mer lik en neandertalare än något annat. 

Du kanske har en sådan på ditt arbete eller – hemska tanke – i din egen familj! Jag är som tur är skonad från bägge dessa alternativ men du som arbetar på någon av landet större arbetsplatser kan nog nämna både en och två av dessa avarter till människor som du tvingas arbete tillsammans med dag efter dag tills antingen du eller dom går i pension, säger upp sig eller bara lägger sig ner och dör. Det finns helt enkelt människor som är helt bortom räddning men den stora majoriteten av dina medmänniskor har en anledning för sitt beteende.

Det som verkligen betyder något är hur du bemöter dom. Under de senare åren har jag varit med om ganska många situationer som jag bara några månader tidigare inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig. Men det gör inget. Livet, eller din karma rättare sagt, handlar när man kokar ner det till endast två saker.

  • 10% av livet är det händer dig.
  • 90% är hur du reagerar på det.

Jag, som börjar närma mig medelåldern på riktigt – min 40 årsdag ligger inte speciellt många dagar bort, börjar faktiskt inse att det här stämmer riktigt bra. 

Bete dig helt enkelt

Nästa gång du blir utskälld för att du kanske råkat tränga ut någon i en rondell, krockat med din kundvagn i en trång gång på ICA eller blir anklagad för den ena hårresande saken efter den andra som du vet är så långt ifrån sanningen som den bara kan komma vill jag att du tänker på det där, och jag vill att du tänker på att människan som står på andra sidan kundvagnen kan vara på en väldigt dålig plats.

För likaväl som att du kanske har problem med obetalda räkningar, sjuka släktingar eller dåliga chefer så kan människan som du interagerar med ha samma problem – eller ännu värre. 

Så fort man accepterar att universum inte kretsar kring en själv fylls man nämligen av en alldeles särskild sorts insikt och när du väl har bearbetat och accepterat den kommer ditt eget liv blir bra mycket lättare att leva.

Frågor på det?

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/livets-laxa-be-kind-always/feed/ 0 1679
Vad är skogsbad och varför ska du prova? https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/ https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/#respond Sat, 09 Nov 2019 21:42:20 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1662 Läs inläggetVad är skogsbad och varför ska du prova?

]]>
Vad är skogsbad egentligen? Är det något finnar sysslar med när isvakarna lyser med sin frånvaro under sommarmånaderna eller handlar det om romantiska nattbad i bottenlösa norrländska skogstjärnar? Ingetdera visar det sig efter att ha undersökt fenomenet och upptäckt att det här är något som jag har sysslat med i flera år utan att egentligen veta om det.

De allra flesta har väl någon gång råkat befinna sig i skogen och då förhoppningsvis av egen fri vilja. Det räcker med att man tar några kliv ut bland stenblock och omkullfallna trädstammar för att det ska hända något med en långt där inne bland vita blodkroppar och andra molekyler.

Skogen luktar och det är bra

Säger du skog till mig är det allra första jag kommer att tänka på den karaktäristiska skogsdoften. Hade man kunnat förpacka den och sälja i parfymform hade jag badat i den – jag älskar skogsdoft. Näst högst upp på listan är nog doften av jord, ni vet den där mustiga aromatiska klangen som biter sig fast i näsan så fort man får för sig att börja påta i närmsta rabatt. Om du någon gång har grävt upp valfri gräsmatta i jakt på metmask som liten grabb vet du precis vilken doft jag pratar om.

Skog och vatten i Urshult någonstans i de södra delarna av Sverige.

Trea på listan måste vara hackad gullök som man precis hivat ner i en smörad varm stekpanna. Mmmmm! Eller varför inte dill? Om olika dofter kan man tycka mycket men i det här inlägget håller jag mig till förnimmelsen av skog.

Man kan nämligen bli frisk av att vara i skogen och det är just luktsinnet som är det viktigaste när man står ute i naturen. I Japan finns det till exempel flera olika nationalskogar dedikerade åt skogsbad och jag har hört envisa rykten som låter göra gällande att man även i Sverige kan få skogsvistelse utskrivet på recept.

Att vara man kan vara svårt som det är, att vara man i en storstad kan vara ännu värre om man ska tro Björn Andreas Bull-Hansen:

City Life is horrible for men and this is a men’s mental health issue. Masculinity is under threat – the term toxic masculinity is thrown around much too often – and life in urban areas can often lead to unhappiness among both men and women.

Skogen lockar och drar

Jag har inte en droppe svenskt blod i mig om man ska se till mina DNA-resultat, jag är istället nästan 90% finsk (och en dryg procent Nigerian, men det är en annan berättelse) och det lättaste sättet att hitta en glad finne är att titta in i närmaste skog. Det stämmer ganska bra på mig också, får jag en skog blir jag glad – får jag dessutom göra upp en eld blir jag ännu gladare.

Så nästa gång du mår lite kasst och funderar på vilken Netflix-serie du ska binge-titta på så fort helgen kommer råder jag dig att traska ut i skogen. Det finns faktiskt vetenskapliga belägg för det. Det eminenta programmet Vetenskapens värld har ett helt avsnitt som handlar om just det här; Frisk av naturen.

 Är du nybörjare så bör du kanske undvika de allra värsta älgjakt-stråken och kanske inte traska så långt ut bland blåbärssnåren så du inte hittar tillbaka igen. Är du rädd för giftiga sälar och vildsvin kan du istället styra stegen mot första bästa park istället. Det blir som ett skogsbad light – ungefär som att bada med både kalsonger och badbyxor på en nudiststrand. Du blir både blöt och lite underlig till mods men det blir inte riktigt the real deal.

Jag älskar Norrland

Jag finner mig ofta dagdrömmande om skog och natur och då gärna norrländska urskogar med sina brusande forsar och förvirrade renar. Jag märker att det börjar bli dags att dra på sig vandringskängorna, packa kaffehurran och ta sikte mot första bästa skogsglänta när min Youtube-historik fylls av videos om hur man bäst gör upp en lägereld och hur bra den billigaste yxan på Amazon är. Nu vet jag att det är bra att lita på sina instinkter och den mätbara effekten av ett ordentligt skogsbad håller i sig upp till 30 dagar.

I ärlighetens namn så är det inte bara lullandet i skogen som gör att man mår bättre, en så vanlig sak som att bara gå rakt framåt, ett steg i taget gör sitt till. Det och mycket annat kan du läsa om i det här inlägget:

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/feed/ 0 1662
Viktigt meddelande till dig på E18 https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/ https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/#respond Mon, 04 Nov 2019 22:35:51 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1653 Läs inläggetViktigt meddelande till dig på E18

]]>
Hör upp! Ett viktigt meddelande från i princip samtliga av dina medtrafikanter – om du behöver bromsa in sekunden efter att du just har kört om en bil för att inte känna dig nödgad att köra in i framförvarande fordon så behövde du faktiskt inte köra om.

Sedan April har jag haft det tvivelaktiga nöjet att frekvent färdas fram och tillbaka mellan Köping och Västerås på vägen någon har valt att kalla E18. Längden på sträckan har jag inga som helst problem med, vid måttlig trafik tar färden mellan 30 och 45 minuter. För mig som har härdats och formats av Stockholmstrafiken är det här rena lyxen. Inte bara att det man kommer 4 mil på en dryg halvtimme, man rullar faktiskt den största delen av tiden.

Plötsligt hände det

Natten till den 23 april hände någonting som jag inte riktigt var beredd på, helt plötsligt möttes jag av en kilometerlång kö på väg till jobbet. Jag var nämligen inte ensam om att inte ha någon som helst koll på inplanerade vägarbeten. När jag tillslut lyckats rulla igenom den ganska märkliga omledningsmanövern i form av en skumpig rondell och ut på andra sidan om en bro som till slut försvann för att återkomma i ny tappning ett par månader senare hittade jag mer information på Trafikverkets hemsida.

Döm om min förvåning när jag insåg att vägarbetet skulle pågå från april till början på november! Nåväl, att reta upp sig på saker som man i ärlighetens namn inte har någon som helst kontroll över är inte produktivt och således är det inget som jag vill sysselsätta mig med. Ett vägarbete pågår tills det är klart och inget som jag kan säga, tycka eller göra något åt kommer snabba på arbetet. Vad jag däremot har en chans att påverka är mina medtrafikanters beteende. Under den här tiden har jag varit med om de mest märkliga trafiksituationerna och i de allra flesta fall har det handlat om omkörningar.

E18 eller Nürburgring

Jag är den första att skriva under på att det kan vara kul att gasa på ibland, men jag försöker välja mina tillfällen. Att trycka plattan i mattan när man med skrikande däck befinner sig i någon av de dryga 70 kurvorna på Nordschleife på Nürburgring är en bra idé, att göra detsamma 30 cm innan en tvåfilig del av vägen går samman till en är mindre bra. Det är rent av dåligt.

ECO-driving är min stora hobby och för varje gång jag står vid pumpen och tankar försöker jag pressa ut mer och mer kilometer ur de dyra dieseldropparna som för mig fram och tillbaka i min franska ursäkt till bil. 

Under min taxiutbildning fick jag lära mig både ett och annat trick angående körstil och ekonomi och nu håller jag mig runt en halvliter per mil och jag behöver egentligen bara trycka på bromsen när jag hamnar vid ett rödljus eller när någon flåbuse får för sig att klämma in sig 2 milimeter från min främre kofångare för att sekunden senare ställa sig på bromsen för att inte knyckla ihop bakluckan på bilen framför.

Att leda genom att föregå med gott exempel verkar inte fungera alls. Hur lugnt och fint jag än kör stöter jag på vildsinta chaufförer som verkar lida av någon slags tvångstanke om att aldrig någonsin ha en bil mellan sig själv och sitt mål. Observera nu att lugnt inte nödvändigtvis behöver betyda långsamt. Att fisbrumma omkring i 70 knyck på motorvägen skapar ofta mer problem i form av ännu värre omkörningar.

Nästa gång du sätter dig i bilen och ser den magiska skylten som berättar att vänsterfilen som du just nu sitter och varvar ur din bil på 4:e växeln i kommer försvinna och gå ihop med den högra filen kan du kanske släppa på gasen och i god tid lägga dig i högerfilen. Det går bra, jag lovar. 

Om du nu ändå känner att du måste ligga kvar tills vänsterfilen bokstavligt talat försvinner under dina framhjul kan du kanske lyfta blicken och försöka läsa av trafiksituationen framför dig. Det enda som händer när du kör om en bil i 130 km/h bara för att direkt behöva bromsa in för att undvika att dina strålkastare hamnar inne i förarkupen på lastbilen framför dig är att du sliter däck, pengar och miljö.

Har du för mycket pengar kan du höra av dig till mig istället, jag nås via Swish.

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/feed/ 0 1653
Ocean Bus – Stockholm från land och vatten https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/ https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/#respond Sun, 20 Oct 2019 20:10:56 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1634 Läs inläggetOcean Bus – Stockholm från land och vatten

]]>
Vad ger man till någon som har allt? Vissa säger att en julkalender med ost-tema i sådana fall är den rätta presenten. Utan att säga något illa om ost väljer jag något upplevelserelaterat istället.

Lilla sambon hade den goda smaken att fylla år för ett par veckor sedan och jag hade i god tid sett ut den perfekta presenten. Att hela äventyret höll på att avslutas innan det ens börjat på grund av tekniska bekymmer hör inte riktigt hit. En hastig ombokning och vips var vi på banan igen. Läs vidare för att följa med på en färd som börjar på Stockholms gator och leder rätt ner i den kalla Östersjön.

För en tid sedan var tanken att jag och sambon (som en present till mig på min födelsedag) skulle tillbringa en natt på det omtalade Steam Hotel i Västerås. Den gången ville dock ödet annorlunda och en eldsvåda på hotellet satte stopp på dom planerna. Men istället för att sitta hemma och hänga läpp för det hoppade vi in i bilen och körde till Gröna Lund.

När vi trötta och glada efter att ha stövlat omkring på det lilla nöjesfältet mitt i stan bland Pettson och FIndusar och läskiga spökhus satte vi oss ner på piren för att hämta andan. Där och då yttrade lilla sambon något som jag bestämde mig för att lägga på minnet. Hon ville nämligen åka Djurgårdsfärjan för det hade hon minsann aldrig gjort.

Med ens kläckte jag en plan och lyckades avstyra en färjetur där och då. Istället fortsatte vi lulla omkring inne på Gröna Lund tills vi blev omkullsprungna av diverse popsnören som just sett färdigt en spelning med Hästpojken.

Förundersökningar

Väl hemma igen började jag forska i olika båtturer. Det fanns en hel del att välja mellan, allt från att åka ut till Fjäderholmarna till att under ett par timmar glida omkring under Stockholms broar. Bägge dessa alternativ hade kanske fungerat men jag ville ha något som inte riktigt var mainstream. På Twitter fann jag vad jag sökte.

Någon användare, som jag inte längre minns namnet på, eftersökte aktiviteter att göra i Stockholm och en annan användare, som jag inte heller minns namnet på, skrev Ocean Bus.

Bara att läsa namnet gör att något väcks inuti en. Jag visste inte vad det var just då när jag läste det men jag ville ta reda på det. Och det gjorde jag. En sightseeingtur med amfibiebuss som börjar på Strömgatan för att sedan efter en kvart, tjugo minuter dundra rätt ner i vattnet och sedan plumsa runt i trakterna runt Djurgården och Strandvägen innan den tillslut kravlar sig upp på land igen borta vid Villa Källhagen.

Det här lät alldeles lagom bisarrt och jag bokade raskt två biljetter. Givetvis utan att berätta något för lilla sambon. Veckorna gick – jag bokade nämligen biljetterna i början på augusti och dagen för avfärd var den 29:e september.

Avfärd 8:00

Det enda som jag hade avslöjat för sambon var att hon skulle vara färdig för avfärd 08:00. Detta ändrades raskt dagen innan när jag fick ett mail om att vår tur var inställd på grund av tekniska bekymmer. Vildsint kastade jag mig ner framför datorn och lyckades boka en ny tur samma dag, bara en timme senare. Avfärdstiden sattes därefter till 09:00 istället. 

Tyvärr är varken jag eller sambon speciellt duktiga på att komma iväg på utsatt tid. Om sambon är lite halvkass är jag fullkomligt värdelös på det. Därför kom vi inte iväg förrän 09:30. Vi skulle vara på plats på Strömkajen senast 10:40 och då skulle vi både ha tagit oss hela vägen från Västerås till Stockholm och helst av allt också hittat en parkeringsplats.

För att göra det hela så lätt för oss som möjligt valde jag att parkera bilen nere i Gallerians garage. Det visade sig skulle vara en kostsam historia då parkeringsavgiften nästan blev lika hög som kostnaden för en biljett. Med lite mer tid hade jag förmodligen valt något bättre ställe att gömma undan bilen, men nöden har ingen lag.

Appropå nöd, lagom till att vi rullade in på Sveavägen började min stressmage göra sig påminnd. Situationen höll sig någorlunda hanterbar hela vägen till Sergels torg. Att helt sonika stanna mitt i rondellen och sätta sig att björna i rondellfontänen var inte ett alternativ. Hårt knipande och med svettblank panna rullade jag istället ner i parkeringsgaraget. Där var det första jag mötte en diskret skylt på en dörr som skvallrade om att här fanns räddningen i form av en toalett.

Med skrikande däck manövrerade jag in bilen på en P-ficka och satte högsta fart mot toaletten. Här stötte jag på patrull ty för att forcera det enda hindret som stod mellan mig och vattenklosetten på andra sidan dörren var ett kodlås. För att öppna dörren skulle man slå in de fyra sista siffrorna på bankkortet man använt för att öppna spärrarna till P-garaget plus ett par andra siffror som stod inpräntade på skylten intill toalettdörren.

Första försöket gick åt skogen och ju fler gånger jag försökte slå in koden desto värre blev det. Till slut började jag överväga att helt enkelt sätta mig i ett hörn inne i garaget men när jag vildsint började se mig omkring såg jag en sömnig vakt sitta inne i en glaskur. För att göra en lång historia kort så öppnade han dörren åt mig och berättade med illa dold förtjusning att det blir mycket lättare att slå in rätt siffror i koddosan om man håller bankkortet rättvänt. Jag hade alltså hållit kortet upp och ner. Suck.

4 minuter kvar

När de kroppsliga behoven var tillfredsställda irrade vi oss till slut ut på gatan. Vid det här laget hade vi ganska exakt fyra minuter på oss att ta oss fram till Strömgatan. Med lilla sambon, som fortfarande inte hade en aning om vad vi skulle hitta på, i handen småsprang jag ner mot Gustav Adolfs torg, vidare bort mot Operakällaren innan jag gjorde halt precis utanför Strömgatan 3 där vårt fordon vackert stod och väntade på oss (och 38 andra passagerare).

Lilla sambon visste inte vad hon skulle tro när hon såg bussen vi skulle färdas med. Efter ett par sekunder insåg hon att bussen gick på land som vilken buss som helst men att vi även skulle ta oss ner i vattnet. Hon tittade på mig med ett svårtytt ansiktsuttryck. Ett par sekunder senare kravlade vi oss upp på landgången/stegen och intog våra platser och turen började.

Stand up och Sightseeing

Om man aldrig har varit i Stockholm kan en sightseeingtur vara på sin plats. Den här turen var dock i en klass för sig. Jag som föddes 08:a och tillbringade mina 20 första levnadsår i och omkring staden vi kallar Nordens Venedig fick se på min hemstad med helt nya ögon.

Efter den sedvanliga introduktionen av vår guide, chaufför och fordon rullade vi sakta bort mot Grand Hotel och Dramaten. Under hela turen på land serverar guiden, i vårt fall Ebba, sanningar och myter om staden vi befinner oss i samt platserna vi färdas förbi. Vet du till exempel vad som särskiljer stekaren mot bratten? Det hade du vetat om du tagit en Ocean Bus-tur.

Färden på land fortsätter längs Birger Jarls-gatan upp mot Stureplan, vidare upp längs Humlegården för att sedan vika av mot Karlavägen och Karlaplan. Bussen rullar sedan mot Strandvägen via Narvavägen för att till sist ta sig ut genom Diplomatstaden bort mot Villa Källhagen.

Här blir bussen en båt, allt under guidens förklarande ord. Stämningen i bussen ändrades markant när vi insåg att vi snart glatt skulle köra rätt ner i Djurgårdsbrunnsviken i en 10 ton tung buss. Musiken i bussen växlade obemärkt från Titanictema till Pirates of the Caribbean.

Samma speciella omständigheter och känslor som får majoriteten av passagerarna på ett flygplan att klappa i händerna vid en lyckad landning fick passagerarna på bussen att som barn tjuta av förtjusning när bussen mullrade ner för sandstranden och klöv vattenytan.

Efter ett par minuter insåg vi alla att vi varken sjunkit eller drabbats av någon annan slags sjönöd. Istället tuffade vi på i 4 knop ungefär bort mot Djurgården.

Under tiden som vi befann oss i vattnet såg guiden hela tiden till att vi alla hela tiden förstod dels var vi befann oss och vad vi faktiskt tittade på. Jag ger guidningen 5 av 5 propellerblad. Det hela var väldigt välplanerat och framförallt levererat.

Bussen som nu var en båt puttrade förbi Kastellholmen, Skeppsholmen för att sedan göra en sväng in mot Nybrokajen innan den återigen tog sig fram under Djurgårdsbron. När vi närmade oss land igen på samma plats där vi kört ner växlade musiken över till James Bond-tema och färden gick in i sin slutfas.

Jag märkte knappt när hjulen tog i sjöbotten och tog över drivningen och innan jag visste ordet av hade vi knölat oss ut genom Villa Källhagens besöksparkering och befann oss återigen på asfalterad mark.

Färden tillbaka till utgångspunkten gick via Strandvägen upp mot Kungsträdgården innan vi tog en tvär vänstersväng in på Kungsträdgårdsgatan. En hel del av gatorna vi färdades på och förbi återfinns på första bästa Monopolbräde och bara det kan ju vara värt ett Stockholmsbesök om man inte varit här tidigare.

Tillslut stannade bussen där den plockat upp oss 75 minuter tidigare. Vi tog oss stelbenta nerför den branta stegen och kände oss lite lugnare när vi återigen kände fast mark under fötterna.

TL:DR – Väl värt ett besök

Allt som allt befann vi oss på bussen i 75 minuter. Den första kvarten är på land men den största delen tillbringar man faktiskt i vatten. Min första tanke var att det inte alls kändes som 75 minuter. Jag hade faktiskt kunnat åka en tur direkt igen, men vid det här laget var vi hungriga och jag hade redan planerat in nästa stopp på vårt födelsedagsäventyr. Mer om det i ett senare inlägg.

Läs mer och boka en tur på Ocen Bus hemsida!

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/feed/ 0 1634