Ludwigbloggen https://blogg.ludwigsormlind.se Blandad kompott från mitt liv Sat, 09 Nov 2019 21:42:28 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=5.2.4 https://blogg.ludwigsormlind.se/wp-content/uploads/2018/11/cropped-20180930_164300-01-391338607-1543107015630-150x150.jpeg Ludwigbloggen https://blogg.ludwigsormlind.se 32 32 154717903 Vad är skogsbad och varför ska man prova? https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/ https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/#respond Sat, 09 Nov 2019 21:42:20 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1662 Läs inläggetVad är skogsbad och varför ska man prova?

]]>
Vad är skogsbad egentligen? Är det något finnar sysslar med när isvakarna lyser med sin frånvaro under sommarmånaderna eller handlar det om romantiska nattbad i bottenlösa norrländska skogstjärnar? Ingetdera visar det sig efter att ha undersökt fenomenet och upptäckt att det här är något som jag har sysslat med i flera år utan att egentligen veta om det.

De allra flesta har väl någon gång råkat befinna sig i skogen och då förhoppningsvis av egen fri vilja. Det räcker med att man tar några kliv ut bland stenblock och omkullfallna trädstammar för att det ska hända något med en långt där inne bland vita blodkroppar och andra molekyler.

Skogen luktar och det är bra

Säger du skog till mig är det allra första jag kommer att tänka på den karaktäristiska skogsdoften. Hade man kunnat förpacka den och sälja i parfymform hade jag badat i den – jag älskar skogsdoft. Näst högst upp på listan är nog doften av jord, ni vet den där mustiga aromatiska klangen som biter sig fast i näsan så fort man får för sig att börja påta i närmsta rabatt. Om du någon gång har grävt upp valfri gräsmatta i jakt på metmask som liten grabb vet du precis vilken doft jag pratar om.

Skog och vatten i Urshult någonstans i de södra delarna av Sverige.

Trea på listan måste vara hackad gullök som man precis hivat ner i en smörad varm stekpanna. Mmmmm! Eller varför inte dill? Om olika dofter kan man tycka mycket men i det här inlägget håller jag mig till förnimmelsen av skog.

Man kan nämligen bli frisk av att vara i skogen och det är just luktsinnet som är det viktigaste när man står ute i naturen. I Japan finns det till exempel flera olika nationalskogar dedikerade åt skogsbad och jag har hört envisa rykten som låter göra gällande att man även i Sverige kan få skogsvistelse utskrivet på recept.

Att vara man kan vara svårt som det är, att vara man i en storstad kan vara ännu värre om man ska tro Björn Andreas Bull-Hansen:

City Life is horrible for men and this is a men’s mental health issue. Masculinity is under threat – the term toxic masculinity is thrown around much too often – and life in urban areas can often lead to unhappiness among both men and women.

Skogen lockar och drar

Jag har inte en droppe svenskt blod i mig om man ska se till mina DNA-resultat, jag är istället nästan 90% finsk (och en dryg procent Nigerian, men det är en annan berättelse) och det lättaste sättet att hitta en glad finne är att titta in i närmaste skog. Det stämmer ganska bra på mig också, får jag en skog blir jag glad – får jag dessutom göra upp en eld blir jag ännu gladare.

Så nästa gång du mår lite kasst och funderar på vilken Netflix-serie du ska binge-titta på så fort helgen kommer råder jag dig att traska ut i skogen. Det finns faktiskt vetenskapliga belägg för det. Det eminenta programmet Vetenskapens värld har ett helt avsnitt som handlar om just det här; Frisk av naturen.

 Är du nybörjare så bör du kanske undvika de allra värsta älgjakt-stråken och kanske inte traska så långt ut bland blåbärssnåren så du inte hittar tillbaka igen. Är du rädd för giftiga sälar och vildsvin kan du istället styra stegen mot första bästa park istället. Det blir som ett skogsbad light – ungefär som att bada med både kalsonger och badbyxor på en nudiststrand. Du blir både blöt och lite underlig till mods men det blir inte riktigt the real deal.

Jag älskar Norrland

Jag finner mig ofta dagdrömmande om skog och natur och då gärna norrländska urskogar med sina brusande forsar och förvirrade renar. Jag märker att det börjar bli dags att dra på sig vandringskängorna, packa kaffehurran och ta sikte mot första bästa skogsglänta när min Youtube-historik fylls av videos om hur man bäst gör upp en lägereld och hur bra den billigaste yxan på Amazon är. Nu vet jag att det är bra att lita på sina instinkter och den mätbara effekten av ett ordentligt skogsbad håller i sig upp till 30 dagar.

I ärlighetens namn så är det inte bara lullandet i skogen som gör att man mår bättre, en så vanlig sak som att bara gå rakt framåt, ett steg i taget gör sitt till. Det och mycket annat kan du läsa om i det här inlägget:

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/skogsbad-valbefinnande/feed/ 0 1662
Viktigt meddelande till dig på E18 https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/ https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/#respond Mon, 04 Nov 2019 22:35:51 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1653 Läs inläggetViktigt meddelande till dig på E18

]]>
Hör upp! Ett viktigt meddelande från i princip samtliga av dina medtrafikanter – om du behöver bromsa in sekunden efter att du just har kört om en bil för att inte känna dig nödgad att köra in i framförvarande fordon så behövde du faktiskt inte köra om.

Sedan April har jag haft det tvivelaktiga nöjet att frekvent färdas fram och tillbaka mellan Köping och Västerås på vägen någon har valt att kalla E18. Längden på sträckan har jag inga som helst problem med, vid måttlig trafik tar färden mellan 30 och 45 minuter. För mig som har härdats och formats av Stockholmstrafiken är det här rena lyxen. Inte bara att det man kommer 4 mil på en dryg halvtimme, man rullar faktiskt den största delen av tiden.

Plötsligt hände det

Natten till den 23 april hände någonting som jag inte riktigt var beredd på, helt plötsligt möttes jag av en kilometerlång kö på väg till jobbet. Jag var nämligen inte ensam om att inte ha någon som helst koll på inplanerade vägarbeten. När jag tillslut lyckats rulla igenom den ganska märkliga omledningsmanövern i form av en skumpig rondell och ut på andra sidan om en bro som till slut försvann för att återkomma i ny tappning ett par månader senare hittade jag mer information på Trafikverkets hemsida.

Döm om min förvåning när jag insåg att vägarbetet skulle pågå från april till början på november! Nåväl, att reta upp sig på saker som man i ärlighetens namn inte har någon som helst kontroll över är inte produktivt och således är det inget som jag vill sysselsätta mig med. Ett vägarbete pågår tills det är klart och inget som jag kan säga, tycka eller göra något åt kommer snabba på arbetet. Vad jag däremot har en chans att påverka är mina medtrafikanters beteende. Under den här tiden har jag varit med om de mest märkliga trafiksituationerna och i de allra flesta fall har det handlat om omkörningar.

E18 eller Nürburgring

Jag är den första att skriva under på att det kan vara kul att gasa på ibland, men jag försöker välja mina tillfällen. Att trycka plattan i mattan när man med skrikande däck befinner sig i någon av de dryga 70 kurvorna på Nordschleife på Nürburgring är en bra idé, att göra detsamma 30 cm innan en tvåfilig del av vägen går samman till en är mindre bra. Det är rent av dåligt.

ECO-driving är min stora hobby och för varje gång jag står vid pumpen och tankar försöker jag pressa ut mer och mer kilometer ur de dyra dieseldropparna som för mig fram och tillbaka i min franska ursäkt till bil. 

Under min taxiutbildning fick jag lära mig både ett och annat trick angående körstil och ekonomi och nu håller jag mig runt en halvliter per mil och jag behöver egentligen bara trycka på bromsen när jag hamnar vid ett rödljus eller när någon flåbuse får för sig att klämma in sig 2 milimeter från min främre kofångare för att sekunden senare ställa sig på bromsen för att inte knyckla ihop bakluckan på bilen framför.

Att leda genom att föregå med gott exempel verkar inte fungera alls. Hur lugnt och fint jag än kör stöter jag på vildsinta chaufförer som verkar lida av någon slags tvångstanke om att aldrig någonsin ha en bil mellan sig själv och sitt mål. Observera nu att lugnt inte nödvändigtvis behöver betyda långsamt. Att fisbrumma omkring i 70 knyck på motorvägen skapar ofta mer problem i form av ännu värre omkörningar.

Nästa gång du sätter dig i bilen och ser den magiska skylten som berättar att vänsterfilen som du just nu sitter och varvar ur din bil på 4:e växeln i kommer försvinna och gå ihop med den högra filen kan du kanske släppa på gasen och i god tid lägga dig i högerfilen. Det går bra, jag lovar. 

Om du nu ändå känner att du måste ligga kvar tills vänsterfilen bokstavligt talat försvinner under dina framhjul kan du kanske lyfta blicken och försöka läsa av trafiksituationen framför dig. Det enda som händer när du kör om en bil i 130 km/h bara för att direkt behöva bromsa in för att undvika att dina strålkastare hamnar inne i förarkupen på lastbilen framför dig är att du sliter däck, pengar och miljö.

Har du för mycket pengar kan du höra av dig till mig istället, jag nås via Swish.

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/viktigt-meddelande-till-dig-pa-e18/feed/ 0 1653
Ocean Bus – Stockholm från land och vatten https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/ https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/#respond Sun, 20 Oct 2019 20:10:56 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1634 Läs inläggetOcean Bus – Stockholm från land och vatten

]]>
Vad ger man till någon som har allt? Vissa säger att en julkalender med ost-tema i sådana fall är den rätta presenten. Utan att säga något illa om ost väljer jag något upplevelserelaterat istället.

Lilla sambon hade den goda smaken att fylla år för ett par veckor sedan och jag hade i god tid sett ut den perfekta presenten. Att hela äventyret höll på att avslutas innan det ens börjat på grund av tekniska bekymmer hör inte riktigt hit. En hastig ombokning och vips var vi på banan igen. Läs vidare för att följa med på en färd som börjar på Stockholms gator och leder rätt ner i den kalla Östersjön.

För en tid sedan var tanken att jag och sambon (som en present till mig på min födelsedag) skulle tillbringa en natt på det omtalade Steam Hotel i Västerås. Den gången ville dock ödet annorlunda och en eldsvåda på hotellet satte stopp på dom planerna. Men istället för att sitta hemma och hänga läpp för det hoppade vi in i bilen och körde till Gröna Lund.

När vi trötta och glada efter att ha stövlat omkring på det lilla nöjesfältet mitt i stan bland Pettson och FIndusar och läskiga spökhus satte vi oss ner på piren för att hämta andan. Där och då yttrade lilla sambon något som jag bestämde mig för att lägga på minnet. Hon ville nämligen åka Djurgårdsfärjan för det hade hon minsann aldrig gjort.

Med ens kläckte jag en plan och lyckades avstyra en färjetur där och då. Istället fortsatte vi lulla omkring inne på Gröna Lund tills vi blev omkullsprungna av diverse popsnören som just sett färdigt en spelning med Hästpojken.

Förundersökningar

Väl hemma igen började jag forska i olika båtturer. Det fanns en hel del att välja mellan, allt från att åka ut till Fjäderholmarna till att under ett par timmar glida omkring under Stockholms broar. Bägge dessa alternativ hade kanske fungerat men jag ville ha något som inte riktigt var mainstream. På Twitter fann jag vad jag sökte.

Någon användare, som jag inte längre minns namnet på, eftersökte aktiviteter att göra i Stockholm och en annan användare, som jag inte heller minns namnet på, skrev Ocean Bus.

Bara att läsa namnet gör att något väcks inuti en. Jag visste inte vad det var just då när jag läste det men jag ville ta reda på det. Och det gjorde jag. En sightseeingtur med amfibiebuss som börjar på Strömgatan för att sedan efter en kvart, tjugo minuter dundra rätt ner i vattnet och sedan plumsa runt i trakterna runt Djurgården och Strandvägen innan den tillslut kravlar sig upp på land igen borta vid Villa Källhagen.

Det här lät alldeles lagom bisarrt och jag bokade raskt två biljetter. Givetvis utan att berätta något för lilla sambon. Veckorna gick – jag bokade nämligen biljetterna i början på augusti och dagen för avfärd var den 29:e september.

Avfärd 8:00

Det enda som jag hade avslöjat för sambon var att hon skulle vara färdig för avfärd 08:00. Detta ändrades raskt dagen innan när jag fick ett mail om att vår tur var inställd på grund av tekniska bekymmer. Vildsint kastade jag mig ner framför datorn och lyckades boka en ny tur samma dag, bara en timme senare. Avfärdstiden sattes därefter till 09:00 istället. 

Tyvärr är varken jag eller sambon speciellt duktiga på att komma iväg på utsatt tid. Om sambon är lite halvkass är jag fullkomligt värdelös på det. Därför kom vi inte iväg förrän 09:30. Vi skulle vara på plats på Strömkajen senast 10:40 och då skulle vi både ha tagit oss hela vägen från Västerås till Stockholm och helst av allt också hittat en parkeringsplats.

För att göra det hela så lätt för oss som möjligt valde jag att parkera bilen nere i Gallerians garage. Det visade sig skulle vara en kostsam historia då parkeringsavgiften nästan blev lika hög som kostnaden för en biljett. Med lite mer tid hade jag förmodligen valt något bättre ställe att gömma undan bilen, men nöden har ingen lag.

Appropå nöd, lagom till att vi rullade in på Sveavägen började min stressmage göra sig påminnd. Situationen höll sig någorlunda hanterbar hela vägen till Sergels torg. Att helt sonika stanna mitt i rondellen och sätta sig att björna i rondellfontänen var inte ett alternativ. Hårt knipande och med svettblank panna rullade jag istället ner i parkeringsgaraget. Där var det första jag mötte en diskret skylt på en dörr som skvallrade om att här fanns räddningen i form av en toalett.

Med skrikande däck manövrerade jag in bilen på en P-ficka och satte högsta fart mot toaletten. Här stötte jag på patrull ty för att forcera det enda hindret som stod mellan mig och vattenklosetten på andra sidan dörren var ett kodlås. För att öppna dörren skulle man slå in de fyra sista siffrorna på bankkortet man använt för att öppna spärrarna till P-garaget plus ett par andra siffror som stod inpräntade på skylten intill toalettdörren.

Första försöket gick åt skogen och ju fler gånger jag försökte slå in koden desto värre blev det. Till slut började jag överväga att helt enkelt sätta mig i ett hörn inne i garaget men när jag vildsint började se mig omkring såg jag en sömnig vakt sitta inne i en glaskur. För att göra en lång historia kort så öppnade han dörren åt mig och berättade med illa dold förtjusning att det blir mycket lättare att slå in rätt siffror i koddosan om man håller bankkortet rättvänt. Jag hade alltså hållit kortet upp och ner. Suck.

4 minuter kvar

När de kroppsliga behoven var tillfredsställda irrade vi oss till slut ut på gatan. Vid det här laget hade vi ganska exakt fyra minuter på oss att ta oss fram till Strömgatan. Med lilla sambon, som fortfarande inte hade en aning om vad vi skulle hitta på, i handen småsprang jag ner mot Gustav Adolfs torg, vidare bort mot Operakällaren innan jag gjorde halt precis utanför Strömgatan 3 där vårt fordon vackert stod och väntade på oss (och 38 andra passagerare).

Lilla sambon visste inte vad hon skulle tro när hon såg bussen vi skulle färdas med. Efter ett par sekunder insåg hon att bussen gick på land som vilken buss som helst men att vi även skulle ta oss ner i vattnet. Hon tittade på mig med ett svårtytt ansiktsuttryck. Ett par sekunder senare kravlade vi oss upp på landgången/stegen och intog våra platser och turen började.

Stand up och Sightseeing

Om man aldrig har varit i Stockholm kan en sightseeingtur vara på sin plats. Den här turen var dock i en klass för sig. Jag som föddes 08:a och tillbringade mina 20 första levnadsår i och omkring staden vi kallar Nordens Venedig fick se på min hemstad med helt nya ögon.

Efter den sedvanliga introduktionen av vår guide, chaufför och fordon rullade vi sakta bort mot Grand Hotel och Dramaten. Under hela turen på land serverar guiden, i vårt fall Ebba, sanningar och myter om staden vi befinner oss i samt platserna vi färdas förbi. Vet du till exempel vad som särskiljer stekaren mot bratten? Det hade du vetat om du tagit en Ocean Bus-tur.

Färden på land fortsätter längs Birger Jarls-gatan upp mot Stureplan, vidare upp längs Humlegården för att sedan vika av mot Karlavägen och Karlaplan. Bussen rullar sedan mot Strandvägen via Narvavägen för att till sist ta sig ut genom Diplomatstaden bort mot Villa Källhagen.

Här blir bussen en båt, allt under guidens förklarande ord. Stämningen i bussen ändrades markant när vi insåg att vi snart glatt skulle köra rätt ner i Djurgårdsbrunnsviken i en 10 ton tung buss. Musiken i bussen växlade obemärkt från Titanictema till Pirates of the Caribbean.

Samma speciella omständigheter och känslor som får majoriteten av passagerarna på ett flygplan att klappa i händerna vid en lyckad landning fick passagerarna på bussen att som barn tjuta av förtjusning när bussen mullrade ner för sandstranden och klöv vattenytan.

Efter ett par minuter insåg vi alla att vi varken sjunkit eller drabbats av någon annan slags sjönöd. Istället tuffade vi på i 4 knop ungefär bort mot Djurgården.

Under tiden som vi befann oss i vattnet såg guiden hela tiden till att vi alla hela tiden förstod dels var vi befann oss och vad vi faktiskt tittade på. Jag ger guidningen 5 av 5 propellerblad. Det hela var väldigt välplanerat och framförallt levererat.

Bussen som nu var en båt puttrade förbi Kastellholmen, Skeppsholmen för att sedan göra en sväng in mot Nybrokajen innan den återigen tog sig fram under Djurgårdsbron. När vi närmade oss land igen på samma plats där vi kört ner växlade musiken över till James Bond-tema och färden gick in i sin slutfas.

Jag märkte knappt när hjulen tog i sjöbotten och tog över drivningen och innan jag visste ordet av hade vi knölat oss ut genom Villa Källhagens besöksparkering och befann oss återigen på asfalterad mark.

Färden tillbaka till utgångspunkten gick via Strandvägen upp mot Kungsträdgården innan vi tog en tvär vänstersväng in på Kungsträdgårdsgatan. En hel del av gatorna vi färdades på och förbi återfinns på första bästa Monopolbräde och bara det kan ju vara värt ett Stockholmsbesök om man inte varit här tidigare.

Tillslut stannade bussen där den plockat upp oss 75 minuter tidigare. Vi tog oss stelbenta nerför den branta stegen och kände oss lite lugnare när vi återigen kände fast mark under fötterna.

TL:DR – Väl värt ett besök

Allt som allt befann vi oss på bussen i 75 minuter. Den första kvarten är på land men den största delen tillbringar man faktiskt i vatten. Min första tanke var att det inte alls kändes som 75 minuter. Jag hade faktiskt kunnat åka en tur direkt igen, men vid det här laget var vi hungriga och jag hade redan planerat in nästa stopp på vårt födelsedagsäventyr. Mer om det i ett senare inlägg.

Läs mer och boka en tur på Ocen Bus hemsida!

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/ocean-bus-stockholm-fran-land-och-vatten/feed/ 0 1634
Three is the magic number https://blogg.ludwigsormlind.se/three-is-the-magic-number/ https://blogg.ludwigsormlind.se/three-is-the-magic-number/#respond Wed, 09 Oct 2019 20:26:05 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1615 Läs inläggetThree is the magic number

]]>
När streamingtjänsterna gjorde sitt intåg i var mans hem upptäckte jag en märklig sak med mig själv. Överallt läser jag om folk som väntar på att binge-titta på en hel säsong av valfri serie. Ett genomsnittligt program av valfri serie nuförtiden tycks ligga mellan 30-45 minuter och om vi leker med tanken att en säsong består av 12-13 avsnitt talar vi alltså om cirka 9 timmars sträcktittning. Ingen TV-serie har lyckats få mig till det här – förutom två.

När första avsnittet är över kan det dock hända att jag blir lite sugen på att titta på ett avsnitt till, det beror på cliffhangern och hur duktiga manusförfattarna är på att sälja in nästa avsnitt. Om jag tittar på avsnitt två händer det faktiskt då och då att jag sitter kvar i soffan och spanar in avsnitt tre också men det händer väldigt sällan. Men det händer.

Om nu serien i fråga har lyckats hålla fast mig i tre hela långa avsnitt så är jag vid det här laget såpass rastlös att jag antingen får gå ett varv runt huset eller titta på någonting annat. Det här upprepar sig TV-serie efter TV-serie – tre avsnitt and then I am out!

Undantaget som bekräftar regeln

Av alla TV-serier jag har gett mig på att är det i skrivande stund endast två stycken som fått mig att stanna kvar i fler än tre avsnitt. Breaking Bad (Netflix) och Gomorrah (HBO). Den förstnämnda kräver kanske ingen vidare förklaring. Science bitch!

Så fort någonting blir tillräckligt hajpat så brukar jag tappa intresset. Ju fler människor som lovordar något desto troligare blir det att jag inte tittar på det. I alla fall inte till en början. Jag antar att det är hipstern i mig som är rädd för att vara mainstream. Jag har till exempel inte tittat på Skam ännu trots att jag ännu inte stött på någon som inte tyckt om den.

Serie nummer två är Gomorrah. Tänk dig en modern Gudfadern fast i TV-format. Roberto Saviano som ligger bakom serien lever under ständigt polisbeskydd och dödshot från den Italienska maffian. Serien är på Italienska men det glömmer man bort tämligen omgående. Det här är så jäkla bra att jag inte ens tänker försöka beskriva den ty det vilar spoilers bakom varje scen.

Kika på trailern istället:

Med en liten sambo som jobbar de mest märkliga arbetstiderna som jag har varit med om och jag som jobbar 8-17 måndag till fredag är det inte helt lätt att hitta tid då vi båda är lediga och dessutom upplagda för att sitta och glo på TV.

Min TV-smak skiljer sig dessutom ganska mycket från hennes vilket gör det hela ännu svårare. Därför tittar jag på ”mina” serier när jag är ledig och jag låter hon ha Paradise Hotel för sig själv. Win-win. 🙂

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/three-is-the-magic-number/feed/ 0 1615
Ett osannolikt liv https://blogg.ludwigsormlind.se/ett-osannolikt-liv/ https://blogg.ludwigsormlind.se/ett-osannolikt-liv/#comments Sun, 22 Sep 2019 21:15:24 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1605 Läs inläggetEtt osannolikt liv

]]>
Tänk så många olika saker man hinner med under en livstid egentligen. Jag både hoppas och tror att jag har en hel del kvar att uträtta innan jag flyttar in i en enrummare med lock men man vet aldrig vad som händer. Blir jag påkörd på vägen till soptunnorna utanför porten så är det ju så. Men om nu så skulle ske är jag ändå jäkligt nöjd med mitt liv hittills.

Mina kollegor och ett par av mina vänner tycker att jag ska skriva en bok, men att plita ihop sina memoarer innan man är 40 känns lite sådär. Memoarer ska, enligt mig, reflektera ett helt livs göranden, tyckanden och både miss- och vanliga lyckanden. Jag känner mig inte riktigt färdig med något av detta ännu.

När jag ploppade ut en varm sommardag i juli 1980 var det väl inte någon som trodde att den lilla kladdiga saken på morsans mage skulle göra något speciellt väsen av sig. Inte heller jag själv, det dröjer åtminstone till jag är en 3-4 år innan jag har några klara minnen av mina tidiga förehavanden.

Olika miljöer och tidsepoker men samma ögon

Sedan dess har mycket hänt och utan att sätta mig ner och tänka alltför länge kan jag rada upp ganska många händelser som jag har varit med om.

  • Jag har flyttat mer än en gång. Från Stockholm till Skövde, från Skövde till Falköping, från Falköping till Karlshamn, från Karlshamn till Mörrum, från Mörrum till Västerås. Jag får ont i örsnibbarna när jag tänker på antalet flyttkartonger jag har packat, packat upp och sedan gett bort under åren.
  • Jag har torkat mig i arslet med en sedel på ett horhus i Estland (sic!). Jag tror att just det här är preskriberat men jag vet inte riktigt om den här bloggen är rätt forum för just den historian.
  • Jag har både gift mig och skilt mig. And that’s all I have to say about that, som Forrest Gump uttryckte sig.
  • Jag har aldrig åkt en vattenrutschkana.
  • Jag har lärt mig TIG-svetsa på ett slakteri i Skara.
  • Jag har med hjälp av en arraksboll fått en kollega att kvackande snurra 360 grader runt sin egen axel på ett fabriksgolv i Floby.
  • Jag har varit tyst alldeles för ofta och för länge.

Det här är bara toppen av ett isberg. Skulle jag sätta mig ner och skriva ner allt jag varit med om under mina år på jorden skulle det här bli ett väldigt långt inlägg. Det kanske finns självupplevt material nog för en bok innanför pannbenet? Förmodligen inte tillräckligt för en biografi (än så länge), men man kanske skulle kunna trycka ur sig något skönlitterärt verk om man verkligen försöker.

Vad tror du?

The free soul is rare, but you know it when you see it – basically because you feel good, very good, when you are near or with them.

― Charles Bukowski, Tales of Ordinary Madness
]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/ett-osannolikt-liv/feed/ 1 1605
Tänk om det är ditt fel att du inte är lycklig? https://blogg.ludwigsormlind.se/tank-om-det-ar-ditt-fel-att-du-inte-ar-lycklig/ https://blogg.ludwigsormlind.se/tank-om-det-ar-ditt-fel-att-du-inte-ar-lycklig/#respond Sun, 04 Aug 2019 20:52:55 +0000 https://blogg.ludwigsormlind.se/?p=1574 Läs inläggetTänk om det är ditt fel att du inte är lycklig?

]]>
Det finns ett uttryck som folk ofta slänger sig med lite hur som helst. Det lyder något i stil med att man är sin egen lyckas smed. Det ligger kanske ganska mycket i det här, men det räcker inte riktigt hela vägen.

Det är nämligen inte riktigt så enkelt att man bara bestämmer sig för att bli lycklig och så blir man det. Det finns många andra faktorer som spelar in och den största är du själv.

Citroner och lemonad

Ett annat vanligt förekommande uttryck bland den engelsktalande befolkningen är att when life gives you lemons – make lemonade. Andemeningen bakom uttrycket är ganska likt det svenska talesättet här ovan men inte heller det här räcker till.

Visserligen får du väldiga mängder lemonad om du ställer dig och blandar saft så fort något går emot dig men mycket längre än så kommer du inte.

Ut på tur – aldrig sur

En gång i tiden för inte allt för länge sedan tyckte jag att ganska mycket i livet gick emot mig, men jag kunde inte riktigt dra kopplingen till mig själv och mitt eget beteende. Låt mig förklara med ett exempel som de flesta kan relatera till:

Du träffar en ny kompis någonstans, skriver ett par rader på Facebook/WhatsApp/Messenger då och då på sin höjd och sen sakta ser på vad som kunde blivit en fin relation sakta dö ut. Vad är anledningen till att det blir så här? Är det kompisen det är fel på – eller är det du?

Med det sagt så kan jag avslöja att jag inte har särskilt många vänner och det har Inte bara att göra med att jag inte har ett tillräckligt stort bekräftelsebehov för att omge mig av ett entourage varje dag.

En av anledningarna till detta är att jag då och då betett mig som en riktig rövhatt. Jag vill inte vara kompis med en rövhatt, och det ville naturligtvis inte mina kompisar heller. Det hela är inte särskilt konstigt om man bara tänker till och ser till orsak och verkan.

Orsak-verkan-förhållanden är vad som gör skillnaden i en situation eller ett händelseförlopp för viss förändring.

Hur blir man lycklig då?

Det finns ingen universalmetod för att bli lycklig som gäller för alla. Men det finns minst ett sätt som garanterat hjälper. Det enda du behöver är två ben. Gå ut och gå!

Jag vet att det inte är så lätt när man knappt klarar av att kravla ur sängen eller när man inte förmår sig att byta t-shirt trots att man gått runt i samma i flera veckor. Men oavsett vad som hindrar dig från att ta ett steg och därefter ett till så gäller det att komma förbi det och ge dig ut – det kommer att hjälpa. Om du inte tror på mig så kan du vända dig till vetenskapen. Det händer nämligen mycket mer saker i dig och din kropp när du går än att du kommer framåt.

Bryter ångest och panikattacker
Hos personer som upplever mycket ångest skapas kemiska kopplingar i hjärnan, som gör att man riskerar att drabbas av en ny omgång – så fort hjärnan påminns om något som har med tidigare panikattacker eller ångestpåslag att göra. Det här sker automatiskt.

Promenader har visat sig kunna blockera de här kopplingarna och dessutom bilda nya! När vi rör på oss slappnar musklerna av, vi andas djupt ner i magen och är fullt fokuserade på det vi gör – vilket avleder ångesten och skapar nya banor i hjärnan. Promenader skrivs allt oftare ut på recept.

Livet är inte din fiende

Om du tänker efter så är det ju inte livet som ger dig citroner. Det är människorna i ditt liv som gör det. Orsakerna till att de här människor gör ditt liv till ett helvete kan vara många men jag vågar nästan sätta en slant på att du har en stor del i det.

För att bli en bättre människa, både för dig själv och framförallt andra, finns det ett par saker att tänka på. Den här bilden summer det hela väldigt bra.

TL:DR

Hate no one!
No matter how much they have wronged you.
Live humbly, no matter how wealthy you become.
Think positively, no matter how hard life gets.
Give much, even if you have been given little.
Forgive all, especially yourself. And never stop hoping for the best for everyone.

Visst, det finns människor som kanske inte riktigt förtjänar någon lycka. Jag kan på rak hand tänka mig flera stycken. Men det gör jag inte (längre), för det blir ingen gladare av – snarare helt tvärtom.

]]>
https://blogg.ludwigsormlind.se/tank-om-det-ar-ditt-fel-att-du-inte-ar-lycklig/feed/ 0 1574