Visst är det väl lustigt hur livet kan bli? Det växer ingen mossa på den sten som rullar brukar det heta, och om man ska applicera den liknelsen på hur mitt liv har varit under det här året som snart är slut är det rena rama jordskredet.
Om jag hade stannat upp i januari och tänkt lite på året som alldeles färskt låg framför mig som ett tomt, oskrivet blad hade jag nog inte tänkt mig att jag 12 månader senare skulle fira jul i Västerås.
Första advent är här och nu är det dags att hala fram glöggmuggar, adventsstakar och julstjärnor. Eller fira inledningen av det kristna kyrkoåret om man är lagd åt det hållet.
Nu är det jul igen! Eller snart i alla fall. I skrivande stund är det en månad kvar till jul, som den halvgamla gubbe jag faktiskt är kan jag inte låta bli att reflektera lite över att tiden går otroligt fort.
Jag har nog läst någonting att att anledningen till att man tycker att tiden går fortare ju äldre man blir är för att man har mer erfarenheter att jämföra med.
Ungefär såhär, när man är blott en parvel med snor på läppen så har man inte särskilt mycket att jämföra med. Varenda liten sak som man råkade ut för blev orimligt stort. Att skita på sig i kassakön inne på posten när pappa envisades med att plocka ut hela lönen i kontanter vareviga månad blev århundradets spektakel när jag var fyra år gammal. Jag hade liksom inte hunnit med så mycket annat i mitt korta liv.