Nu ska jag berätta en historia om hur det gick till när jag blev fiskeintresserad. Antingen tänker du något i stil med ”jippie, det här låter kul” eller ”wtf, fiske?”. Hör du till den förstnämnda skaran är det bara att glatt läsa vidare.
Om inte finns det mer största sannolikhet något annat att läsa på den här bloggen. Jag är nämligen en man med många strängar på min lyra.
En dag i juli
Allting började en ljummen sommarkväll i juli och året var 1987. Ni vet en sådan kväll när sommaren är som bäst. En sådan kväll när solen aldrig riktigt tycks gå ner och man önskar att man aldrig ska behöva åka hem och lägga sig.
Platsen är Gålö ett par minuters bilfärd från Brandbergen strax söder om Stockholm där den här historien utspelar sig.
Datumet är jag inte helt säker på men jag misstänker att det var i början eller mitten av juli, jag fyller nämligen år den 3:e juli och jag gissar att det röda, glänsande fiskespöt i glasfiber i min hand är en födelsedagspresent.
Fiskespöt och Abumaticrullen som satt fastskruvad var inköpt på Obs Stormarknad. Idag breder Port 73 ut sig där varuhuset en gång låg.
Den röda spinnaren
Min beteslåda var vid det här laget inte riktigt lika full som den är idag. Mina fiskegrejer vid den här tidpunkten bestod av en metrev, ett par tafsar och en röd spinnare. Den här röda spinnaren skulle lägga grunden till vad som skulle visa sig bli ett livslångt intresse.
När pappa slutat jobbet åkte vi tillsammans ut till Gålö och parkerade vid en liten havsvik. Ett hundratal meter från grusplanen där vi parkerat hittade vi en liten vik omgärdad av släta klippor där man tryggt kunde stå utan risk för att plumsa i det glittrande vattnet.
Ivrig som bara en pojke med sitt allra första fiskespö i handen kan vara småsprang jag ner till vattenkanten. Efter att ha fått fiskerullens funktion förklarad för mig av min tålmodige far fick jag efter ett par sneda kast till slut kläm på tekniken.
Redan vid den här tiden hade jag ett hum om att gäddor ofta lurar i vassen, så den lilla vassruggen till höger om mig blev mer och mer intressant.
Plötsligt händer det
Den lilla spinnaren ven genom luften och landade med ett litet plask bredvid ett par näckrosor och kanten på vassen. Jag hinner inte veva mer än ett par varv innan det tar helt stopp.
Jag börjar storgråta när jag tänker på att min fina, röda spinnare för evigt är förlorad i ett bottennapp. Med darrande läpp räcker jag över fiskespöt till pappa som knappt kan hålla sig för skratt.
Helt plötsligt släpper draget från vad jag trodde var botten, men istället för en stor tångruska sitter det fast en gädda på 3 kg i andra änden. Med van hand drillar pappa in fisken och lyfter upp den på land där den tämligen snabbt går sitt öde till mötes.
Med stora ögon betraktar jag den enorma besten som ligger framför mig. Nu är jag fast, det här vill jag vara med om igen.
Hem till mamma
Att ens försöka fiska vidare går inte. Jag är alldeles för upprymd för att kunna hantera det svajiga spöt. Det vill sig inte bättre än att vi går tillbaka till bilen och kör tillbaka mot Brandbergens höghus där min stolta mor står redo i köket.
Gäddan rensas och fylls med dill och allehanda andra godsaker innan den paketeras i aluminiumfolie och åker in i ugnen. Tillsammans med lite färskpotatis serveras den senare på middagsbordet och jag minns än idag hur gott det smakade.
Tillbaka till nutiden
Samma känsla jag kände där på klipporna för snart 30 år sedan jagar jag varje gång jag håller i ett fiskespö. Utrustningen har blivit lite bättre och beteslådan är fylld av allehanda krokförsedda mojänger sedan dess, men känslan är densamma varje gång jag trär fiskelinan genom spöringarna. Vilket bete ska jag använda? Vilken färg fungerar bäst idag?
Men hur många fiskedrag jag än köper åker jag aldrig ut på fisketur utan minst en röd spinnare i fiskelådan.
Byxad abborre
Det dröjde länge innan jag skulle lyckas landa en större gädda än min allra första, men till slut lyckades jag. Idag var det dock en annan art som intresserade mig när jag rullade ut mot Gäddeholm strax utanför Västerås.
På den långa betongbryggan där både en och annan gös landats den senaste tiden högg en intet ont anande abborre på min rosa Shadjigg och för ett ögonblick blev jag sju år igen.
Rensad och klar
Känslan varade dock inte länge så jag fortsatte mitt kastande i någon timme utan ytterligare hugg innan jag återigen satte mig i bilen och körde iväg hemåt. Där bakom ratten kunde jag nästan känna lukten av Saaben som jag och pappa åkte i på väg mot Gålö och jag kunde nästan höra hur sommardäcken knastrande mot gruset innan vägen övergick från grus till asfalt.
Istället för gädda i ugn blev dagens middag stekt abborrefilé på knäckebröd serverad med lite dill. Och det var lika gott idag som den där första gäddmiddagen 1987.