Dill och radioaktiva mörtar

Skapad: 15 juni, 2019 vid 18:27
Senast uppdaterad: 25 juni, 2019 vid 23:33

Vad är sommar för dig? För mig är det lukten, eller rättare sagt doften, av dill. Det räcker med att jag stoppar näsan i ett paket fryst dill eller ännu hellre känner de små gröna spröten kittla mitt näshår för att jag ska kastas rakt in i sommar-mode.

Ungefär som i filmen

Har du sett filmen Ratatouille? Det hela påminner om scenen där matkritikern stoppar in en bit mat i munnen och kastas tillbaka till sin lyckliga barndom.

När jag sniffar dill så spelar alla möjliga konstiga scener upp för mitt inre. Ungefär som när folk som har varit nära döden vittnar om att deras liv spelas upp för dom i ultra-rapid. Allt från små grodorna runt midsommarstången till brutna händer i dikeskanter. Det senare känner jag kanske behöver en något utförligare förklaring men det kräver nästan ett helt eget inlägg.

Treögda mörtar

Det som kommer starkast till mig när jag känner förnimmelsen av en riktigt grön, färsk dillkvist är farliga mörtar. När jag var ett litet barn spenderades merparten av de lediga somrarna i Finland. Som sig bör kanske, jag är ju ändå 86 procent finsk.

En färsk, grön dillkvist

Var vi var mer exakt minns jag inte, men här fanns en stor sjö, en bastu (vi är ju ändå i Finland) och milsvis med gröna gräsmattor där man fick passa sig för att trampa på getingar och andra insekter.

Sjön bubblade av fisk men till ingen nytta för det gick knappt att äta den. Någon liten mört i veckan var tydligen okej men närheten till Tjernobyl gjorde att fisken i stort sett var självlysande. Slängde man i en Skogaholmslimpa från bryggan kunde man nästan tro att man befann sig i Amazonfloden där en självdöd ko som bäst höll på att bli uppäten av ett par hundra blodtörstiga pirayor.

Riktigt så dramatiskt var det nog inte men för en liten grabb var det här det häftigaste som fanns. Satt man ner på bryggan med fötterna i vattnet dröjde det inte länge innan det simmade fram en treögd fisk och började suga en på tårna. Ah, those wore the days!

Sång för döva öron

På grund av ingenting alls egentligen avslutar jag med en video där jag sjunger (nåja) för vår lilla döva katt som av oklar anledning sitter vid en fin blomma. Katten är bevisligen inte stendöv men det är nog inte långt ifrån.

Läs mer inlägg

%d bloggare gillar detta: