Dalahäst modell större

Skapad: 27 november, 2018 vid 22:29
Senast uppdaterad: 26 juni, 2019 vid 00:07

På förekommen anledning: bilderna i det här inlägget är tagna i september. En ledtråd till att de inte är nytagna skulle kunna vara den totala avsaknaden av snö på marken och de gröna löven på träden.

När jag var liten bodde det en gubbe… på andra sidan skogen… Nej, det gjorde det inte, men när jag var liten var en av höjdpunkterna de lustiga historierna som Slas berättade för alla barn som ville höra på. En annan höjdpunkt var de frekvent återkommande resorna land och rike runt som jag gjorde med min familj i Verdandis regi.

Verdandi var, eller är rättare sagt, en organisation som enligt dom själva arbetar för det här:

Vi kämpar för social rättvisa och ett samhälle fritt från alkoholskador och missbruk.

I skogarna runt Ösmo

Stora delar av min barndom och ungdomstid innan jag lämnade den lilla men ack så mysiga förorten någon mil söder om den stora men ännu mysigare staden Stockholm tillbringades i Verdandis regi. Ingen som var med kommer någonsin glömma somrarna på Kvarngården i trakterna kring Grindsjön i Ösmo.

En karta bifogas för den geografiskt intresserade:

Kursgårdar i Dalarna

Dalarna, och framförallt kursgården i Gagnef, var en annan resa som jag än idag kan tänka tillbaka på. Det var där en i det muntra gänget ivrigt påhejad av alla oss andra började odla mustasch och på så vis förtjänade det smickrande smeknamnet Fjunor.

Jag själv spenderade otaliga timmar med att glo på ett rött flöte som guppade omkring i Dalälven. Resultatet av mina ansträngningar förärade mig smeknamnet Mörten. Varför kanske ni kan gissa.

Det är en sak att steka på en nyfångad abborre. Det är en helt annat att i timmar sitta och peta i en benig mört för att försöka få i sig ett par tuggor ätbar fisk.

Det var för övrigt också här som jag för första gången fick syn på Magnus Ugglas album 35-åringen i LP-format. Min stackars mamma var inte så road när hon efter hemkomsten igen tvingades förklara innebörden i låten P-F.

Ni som är födda på 90-talet eller senare kanske inte alls har någon aning om vem Slas var. Kika gärna på bifogad film för lite svensk kulturhistoria.

En skitstor häst

Hur som helst. Det här inlägget handlar till största del om en skitstor Dalahäst. Alla som har åkt omkring i närheten av Avesta på väg 70 har garanterat sett den. Vid trafikplats Dalahästen står just en Dalahäst. En dalahäst modell större.

När jag flyttade till Västerås hade jag ingen tanke på att jag bor ganska nära ovan nämnda häst. Det kom nämligen som en total överraskning när jag kom körandes på väg mot Norberg för en fika på Elsa Anderssons Konditori och såg hästen torna upp sig vid horisonten. Det räckte med en snabb blick på hästjäkeln för att jag på en sekund skulle färdas tillbaka nästan 30 år i tiden. Det var nämligen då jag var där förra gången.

Vi var på väg mot Gagnef om jag inte minns helt fel och jag satt i en vit Folkabuss av okänd modell. Jag, tillsammans med en av alla mina otaliga systrar hade tagit plats i baksätet på folkabussen och vi hade guppat omkring ett ganska bra tag i den där bussens baksäte.

Kudde eller spypåse?

När vi närmade oss hästen tittade jag på min syster för att ivrigt peka på hästen så att hon inte skulle missa den (hur man nu skulle lyckas med det, hästen är gigantisk). När jag tittade dit min systers huvud borde ha varit såg jag bara en stor kudde.

Hon hade nämligen haft den dåliga smaken att bli lite åksjuk, och för att undvika ett, enligt henne, onödigt stopp fick kudden istället bli en spypåse. Jag behöver kanske inte berätta att kudden inte användes i hennes säng sen på kvällen.

Vem vet, kudden kanske ligger kvar där ute i någon skogsglänta där den lämnades någon gång för cirka 30 år sedan.

Läs mer inlägg

%d bloggare gillar detta: