Ända sedan jag som ett litet snorigt barn på fritis lade vantarna på min första Kamratposten har jag tyckt att det varit fascinerande att ha brevvänner. Kamratposten, eller Bamse, var nämligen the go-to place on man var på jakt efter en brevvän.
Mitt allra fösta brev skickade jag iväg med darrande händer för en sisådär 25 år sedan och jag minns än idag att jag tyckte att det var snudd på magiskt att kunna krafsa ner ett par ord på ett papper, gå till första bästa brevlåda och sedan bara vänta på att någon i en annan del av landet skulle göra samma sak och svara.
Varför inte bara skicka ett mejl?
Visst går det lika bra och framförallt snabbare att skicka iväg ett mejl eller ett par rader i ett sms men det är långt ifrån samma sak som att sätta sig ner med papper och penna.
De allra flesta tänker snabbare än de kan skriva vilket kan kännas ganska frustrerande i början. Men det är väl värt det. I en värld där allt hela tiden ska gå så fort som möjligt kan det ibland vara riktigt skönt att tvinga sig själv till en liten paus och verkligen tänka till på vad man vill säga och framförallt hur man vill säga det. Eller skriva i det här fallet.
Vill du prova?
Lämna en kommentar om du också vill testa på det här med brevvänner. Jag har en trogen skara människor som jag regelbundet skickar brev till men jag har plats för flera.