När jag var som vildast i min ungdom kunde jag inte se längre än vad näsan räckte. Ibland trodde jag knappt att jag skulle hinna bli 42 år. Men så blev det – här sitter jag gammal och klok och ser tillbaka på ett äventyrligt liv. Med lite tur så har jag inte ens kommit halvvägs.
Det var inte så här jag trodde att det skulle bli. Jag stryker numera mina sängkläder, åker i god tid till jobbet och super bara sporadiskt. Dessutom spelar jag golf.
Det här skulle kunna vara en bra titel på en bok, eller som i det här fallet ett blogginlägg. Jag har nämligen fått kaffe igen och som seden bjuder kräver detta att jag skriver något. Den sporadiska publiceringstakten på den här bloggen håller i sig och jag märker nu till min stora förskräckelse att jag inte skrivit något sedan jag sammanfattade semestern och nu är det helt plötsligt januari. Slutet på januari till och med.
Att påstå att det inte har hänt något sedan dess är att ljuga. Faktum är att det hänt så fruktansvärt mycket att jag knappt vet vad jag ska fokusera på. Därför väljer jag något som hänt i någorlunda närtid. Skyltmakaren (ja, jag är faktiskt en sådan.. bland mycket annat) har fyllt 42 och blivit så pass gammal att det blivit dags för glasögon.