Jag är född en torsdag i juli för sisådär 38-39 år sedan. Platsen för min födelse var Södersjukhuset i Stockholm och det gör väl kanske att jag tycker att Stockholm är mitt hem på något sätt och då framförallt Södermalm. Det här har nog ett visst inflytande över att jag är grön- och vitfärgad ända in i själen om jag ska vara ärlig. Forza Bajen och så vidare.
När jag var liten bodde det en gubbe på andra sidan skogen…. Nej, det gjorde det inte, inte i det här inlägget heller.
Däremot så hände det lite då och då att vi in min skolklass begav oss ut på Stockholms gator på så kallade stadsvandringar. Jag minns inte så mycket av dom egentligen mer än den ofantligt smala 36 trappsteg långa Mårten Trotzigs gränd och att man enbart genom att kika på husens fasader kunde göra en ganska säker åldersbestämning utav dessa.
En himla massa olika hus har nämligen ganska så vackra ankarslutar, dessa ändrades lite då och då i takt med att tiden hade sin gång och har man lite koll på sina ankarjärn kan man klura ut hur länge ett hus har stått på sin plats och ibland till och med vem som har gjort ankarsluten.
Tips! Befinner du dig i gamla stan i närheten av Järntorget så måste du nästan springa nerför trapporna där men gör det tidigt på morgonen eller sent som attans, annars får du klättra både över och under allt från turister till gatufotografer och fotbollstränare!
Hur som helst
En kall höstdag i mitten av oktober i år befann jag mig återigen i “min” stad. Den här gången var jag lite pirrig för det var inte vilken Stockholmstur som helst. Min sambo, som ni har lärt känna som sambon i den här bloggen, skulle nämligen göra något väldigt spännande. Vid lunchtid släppte jag av henne nere i hamnkvarteren i Frihamnen med stränga order om att snabbt åka därifrån för att hämta upp henne ett par timmar senare.
Att köra bil mellan Västerås och Stockholm tar lite olika tid beroende när på dygnet man får för sig att göra resan. För min del kändes det inte aktuellt att först åka till Stockholm, släppa av sambon, köra tillbaka till Västerås för att direkt vända tillbaka till Stockholm för att sedan ytterligare en gång köra tillbaka till Västerås. Någon måtta på åkandet får det liksom vara.
No more fucks to give
När jag stannade till med bilen på parkeringen sträckte vi på oss en stund och kikade oss omkring. Ett antal kvinnor började dyka upp från periferin och ett par bilar bort hoppade Helena Bergström (!) ut med ett stressat uttryck i ansiktet. Det här tog jag som en signal att det var dags att avlägsna sig och det per omgående. Jag lämnade sambon åt sitt öde och rullade iväg mot min favoritstadsdel.
Det som sambon skulle göra och som varken hon eller jag fick andas ett knyst om just då var att medverka som statist i en inspelning som sedan skulle visas på Mia Skäringers otroliga föreställning Avig Maria – No more fucks to give. I vilken omfattning just sambon skulle visas i själva föreställningen visste ingen just då, men ni som har sett föreställningen har även sett sambon. Visst var hon söt?
Slå ihjäl ett par timmar i stan
Det var alltså upp till mig att se till att roa mig själv bäst jag kunde tills det var dags att återvända ner till hamnen igen strax efter 16-tiden på eftermiddagen. Mina val stod mellan att sätta mig på något fik och beglo mina medmänniskor tills jag tröttnade, eller att helt sonika börja knalla runt på stadens gator. Efter moget övervägande improviserade jag ihop en egen liten stadsvandring på Södermalm.
Jag har både hört om och sett bilder från Monteliusvägen så jag bestämde mig för att bege mig dit. Bilburen som jag var rullade jag genom staden där jag en gång i tiden faktiskt tog mitt körkort. Lokalsinnet är bra när jag väl lärt mig att hitta saker och ting och Stockholms gator kan jag ganska bra trots att jag inte bott där på väldigt länge. Ibland lyckas jag till och med komma ihåg en och annan genväg här och där.
Parkeringssituationen i storstaden var ungefär som jag mindes den och efter ett par varv på Söder hittade jag till slut en parkeringsplats vid Kolmårdsgränd som jag raskt ockuperade och begav mig av till fots mot mitt mål.
Monteliusvägen ringlar sig fram över Mariaberget och bjuder på en riktigt vacker utsikt om vädret är på din sida. För min del kunde jag njuta av en klarblå himmel och i princip vindstilla. Det goda vädret fick mig att även springa upp på Skinnarviksberget i min jakt på Stockholmsvyer.
En timme går snabbt
Med solen i ögonen knallade jag upp för den lilla stigen som leder upp på berget, stannade för att se mig omkring och fortsatte sedan till fots mot Monteliusvägen. Ett par pauser här och där för att insupa de vackra omgivningarna som jag inte sett på så länge hanns också med.
Tillslut hittade jag en skylt som pekade mig åt rätt håll och helt plötsligt fann jag mig stående i början på själva Monteliusvägen. Det fina vädret hade lockat ut både en och annan infödd Stockholmare och en hel busslast turister. Jag fick kryssa mellan turister som stod och poserade i vackert motljus och ilskna gamla tanter som kom farande som missiler beväpnade med basker och dramaten-väskor.
Här och där i det här inlägget hittar du lite olika bilder från min lilla stadsvandring. Eftersom jag bara hade betalat parkering i en timme tog jag inte samma väg tillbaka utan vek av från Monteliusvägen och började min vandring tillbaka till bilen.
En ko?
Väl tillbaka i förarsätet insåg jag att jag fortfarande hade ganska gott om tid att slå ihjäl innan det var dags att åka tillbaka till hamnen och den väntande sambon. För mig själv tänkte jag något i den här stilen: Finns det något bättre sätt att döda tid på än att gå vilse i en skog och titta på en ko?
Jag kom inte på något annat svar än att nej, det finns det inte. Och så fick det bli, men om det berättar jag mer om i det här inlägget. Här hittar du en bild på Tyrestas sötaste ko, tillsammans med en hel drös bilder och filmer på själva skogen.
Följ gärna bloggen om du vill vara först med att läsa när det dyker upp ett nytt inlägg. Du hittar ett formulär till höger om inlägget om du läser på en dator och under inlägget om du läser via en mobil. Det är värt det, kon var jättesöt!